söndag 31 mars 2019

Hundägare mot mikroplaster

Häromdagen hördes på nyheterna att mikroplasterna i våra vattendrag ÖKAR! Trots all information om hur farligt det är med plaster i naturen så verkar många svenskar strunta i det (och andra med, men vi får göra som Michael Jackson sjöng och starta med "mannen i spegeln")
När hundpromenaderna kantas av en massa plastskräp och både hundar och människor snubblar på all plast - ja, då känner jag att jag måste dra mitt strå till stacken. 
Det pratas som sagt så mycket om mikroplaster så det kanske ingen av oss behöver veta mer om....
Men jag lägger ändå in lite för intresseklubben att ta del av:
Jag har pratat med min man flera gånger om att det formligen sprutar av plastbitar som jag ser på mina hundpromenader, men nu kände jag att jag måste göra nånting också!
Promenerar gör jag ju ändå och om jag nån gång i veckan kunde ta med mig en sopsäck att lägga plasten i så är det ju i alla fall nånting. Om jag kan få nån annan att göra samma sak så blir det dubbelt så bra. Och om alla dessa kan få varsin person att göra samma sak - ja, då är vi ju plötsligt rätt många.
Det här var vår fångst efter 30 minuters promenad varav ena halvan bestod av vägrens-gående nära ett köpcentrum (Mariebergs köpcentrum, Örebro) och den andra var i skogen intill. Den vita säcken hade jag inte med mig, utan den hade troligen blåst av nån släp eller nåt. Den var fylld av plast redan. Åh, vad jag hoppas att det inte var medveten spridning av plasten.....
Jag filmade lite. Då ser man ofta lättare hur det faktiskt ser ut
Jag tänkte att jag skulle starta en liten kampanj. Hjälps vi åt kanske den kan bli lite större.
Jag kallar den för "Hundägare mot mikroplaster". Utmaningen är:
  • Du som är hundägare tar en "plastpromenad" och samlar plast i en påse eller sopsäck beroende på din fysiska förmåga (icke hundägare är självklart välkomna att vara med ändå)
  • Plocka plast i stora och små former och ta med till sopstationen.
  • Plocka i första hand plast eftersom det är ett av de mest skadliga av skräpen vi har i naturen och som är tillräckligt lätta för att vi ska orka bära det. Väljer vi andra slags skräp är det superbra, men tänk på att sortera skräpet för att få största möjliga miljöeffekt.
  • Ta en bild på ditt jobb (och gärna din hund) och lägg ut på sociala forum. Skriv hashtaggen #hundägaremotmikroplaster så kan vi alla se det vi tillsammans åstadkommer. 
  • Plocka upp bajset efter din hund MEN ta alltid med dig bajspåsen till en sopkorg (jag plockade på första plastpromenaden 7(!!) fyllda bajspåsar och grannen har sett flera hundägare plocka upp efter sina hundar och sen slänga påsen i skogen. INTE ok) Plockar vi upp andras fyllda bajspåsar behöver vi slänga dessa i sopor som är avsedda för ändamålet. Det går ju inte återvinna plast å bajs i samma process.
Jag är ingen expert och jag har ingen som helst egen vinning av detta - utöver att få renare omkring mig och förhoppningsvis friskare jordklot med friskare djurliv. Men jag vill gärna använda mina forum för att få flera att vilja göra något.
När du gjort din "plastpromenad" så ta en bild eller flera, lägg ut den på Instagram eller andra sociala forum med hashtaggen #hundägaremotmikroplaster eller skicka bilden på min mail så lägger jag ut på bloggen 

LYCKA TILL PÅ DINA PLASTPROMENADER

fredag 29 mars 2019

Selfie....

Näe, om man skulle ta å ta en liten selfie!
Mjoo, men det blev ju faktiskt bättre är vanligt! Inte alltid jag lyckas få med såpass mycket av min egen ansikts-hud...
Silas var, hör och häpna, med på gårdagens avslutningar på mina hundkurser och skötte sig en bit över förväntan. Han är bra go ändå 💖 
Han klarade faktiskt att sitta i bilen och vänta ett par gånger. Vi höll till precis utanför. Han vill alltid vara i centrum och har onekligen haft stora svårigheter att vara tyst när han blir satt på vänt. Men även han börjar mogna ett uns. 
Nu ska vi måla och tapetsera i helgen. Men först handla nåt gott till kvällen. 
Trevlig helg 

torsdag 28 mars 2019

Jag hatar min hund!

Ja, visst är det ord som väcker upp en från den djupaste dvalan! 
"Jag hatar min hund!!" 
Vissa dagar eller åtminstone stunder kan det ju kännas så. När hunden bara stressar och gör dumma saker. Såna gånger brukar det kännas som hunden gör så enbart för att förstöra livet för en....

När det pågår under en längre tid och ägaren blir väldigt trött kan det såklart bli en lite mer permanent känsla.
En av våra långpromenader häromdagen betedde sig Silas så. Drog i kopplet, sprang på Lystra så det small, lyssnade inte på inkallning fast jag vet att han kan, drog iväg mot en hund som han heller inte brukar göra och flög omkring som ett jehu! Kunde inte stå stilla. 
Då kände jag känslor jag inte är stolt över. 
Inte heller jag kan skryta med att jag aldrig tappar tålamodet. Det gör vi nog alla nån gång. Vi är ju bara människor. 
Som tur är finns det många sätt att komma runt känslan av förakt mot sin hund - genom bra upplagd träning  med lagom ambition och trevlig och avslappnad samvaro med hunden utan krav. Försöka hitta tillbaka till varandra igen 

Här är ett inlägg om att hata sin egen hund, där hundpsykolog Eva Bodfäldt svarar 


Vi borde kunna prata om sånt här. Det är ju inte särskilt konstigt om relationen är ansträngd - det brukar kunna bli likadant i mänskliga relationer också. 
Såhär såg Silas ut efter promenaden då jag hade varit arg på honom. Han hade märkt det - tyvärr! Jag önskar att jag hade kunnat dölja det, men nä, det gick inte... 
Ser ni blicken? Silas ville se om vi var vänner igen. Jag fick krypa till korset och be om förlåtelse. Han kunde själv inte göra det. Han hade ju bara handlat direkt från sin inre, stressade, känsla den dagen. Han kan inte som jag tänka ett steg längre. Men jag kan ärligt säga att han var billig den dagen. Men jag får nog trösta mig med att det finns fler som nån gång känt så.
Dagen efter gick jag istället direkt till skogen och hade hundarna lösa nästan hela promenaden. Jag försökte rigga gör att slippa svåra situationer som skulle göra att Silas kunde råka tappa fattningen. Då kunde vi i slutet möta en rörig staffe på gångbanan utan att mina hundar betedde sig oönskat. Väldigt skönt - för både mig och mina hundar 💖 

söndag 24 mars 2019

En riktig vakthund

 Silas är en uppmärksam kille. När vi är ute är det få saker i omgivningen som går honom förbi.
Sedan han blev lugnare i magen har han fått lättare för att lägga band på sig och inte vara lika impulsiv, men han vill gärna berätta om det händer nåt så jag inte ska gå osäker.
 Går det förbi en hund på gångbanan utanför vår tomt så bara måste Silas slänga iväg några väl avvägda skall.
 Ofta tittar han sedan på mig och frågar om han var så duktig som han själv kände att han var.
Jag brukar för det mesta ignorera hans skall och på det sättet har minskat skällande rätt bra.
Det är ju en vallhund och några skall kan jag stå ut med. 
 Lystra skällde också ofta när hon var ung. Numera låter hon Silas axla den rollen nästan helt, faktiskt. Det är lite skönt att ha en äldre individ att titta på när man undrar om man väljer rätt uppfostringssätt. Med henne var det en liten kamp när hon var upp till 2 år eller kanske ännu längre. Men nu, när hon är 5,5 så är hon så oerhört behaglig och avslappnad för det mesta.
 Så han får väl hållas, min uppmärksamme Silas. Han kommer säkert också landa i sig själv och släppa sin roll som bostadslarm.
Han är ju väldigt fin och snäll i alla fall.
I helgen har vi haft dottern här. Vi tog med hundarna till skogen igår och tränade personsök så att båda hundarna var helt slut efteråt. Silas måste verkligen träna mer så han lär sig fokusera när han kommer nära figuranten. Lystra är klockren och söker snabbt och effektivt. Men med lite enskild träning ska kanske Silas också kunna bli expert. Det är väldigt bra och enkel träning! Och hundarna älskar det. Fast det gör de med det mesta, förstås.
Nu ska jag på föreläsning om HUND; HUND; HUND. Jag berättar en annan dag!

onsdag 20 mars 2019

Lite ditt och lite datt

Får ju lov att bjuda på de här gamla bilderna från i höstas innan de blir helt passé.
Jag har egentligen inte tid att blogga, men det blev en stund ändå. Jag har förberett för morgondagens hundkurser. De får varje vecka flera små och lite större hemläxor. Det brukar av vissa vara väldigt uppskattat.
Där här token har varit lite på tårna nån vecka. Han verkar inte helt tillfreds. Jag insåg sedan att jag har gett honom Magnussons Original Blanda lite för länge. Det är ett typ av torrfoder istället för ris, potatis eller liknande, men utan tvekan så mår Silas mage bäst på den riktiga varan! Så nu ger jag kokt ris till grönsakerna, köttet och inälvorna och hoppas att han ska börja må bra igen. Sedan jag började laga egen mat mår han inte alls lika dåligt som han gjorde när jag gav torrfoder och färskfoder. Då kunde han få perioder då han mådde riktigt illa. Men nu är det bara mindre förändringar jag ser, och ofta vet jag egentligen varför. Tänk, vad man kan lära sig mycket om hundens kost när man måste.
Jag har bytt schema på jobbet och den här morgonen började jag inte förrän 8.45. Jag klev ändå upp före 6 och tog en timmes cykeltur med doggsen. Sen hann jag hänga tvätt, köra igång en till tvätt, rengöra toaletten, bädda sängarna, väga mig, käka frukost och dricka kaffe en lång stund....Ja, jag älskar redan mitt nya schema. Dessutom har jag ju redan gjort den mer omfattande motionen av hundarna och kan ta det ganska lugnt på kvällen sedan. Ikväll har jag dock varit och köpt mer allergimedicin, för OJ vad jag är allergisk nu!!! Mina ögonkanter gör svinont!! Dessutom är jag så täppt och hängig så det är inte klokt. Nu börjar en period som är väldigt jobbig!
Nu ska jag ha på mig mun- och nässkydd när jag cyklar så jag inte drar in för mycket pollen. Dessutom tar jag sedan nån vecka tabletter varje dag. Nu har jag också både nässpray och ögondroppar som jag tar maxdos utav. Hoppas det ska ge sig snart....
De här galningarna har fått varsin Bia-bädd idag. Bar hem dem från postens utlämningsställe och tänkte att det var de största bäddarna jag sett. Kändes som jag tagit fel storlek.... Men väl hemma och hundarna la sig i dem så inser jag att det blev perfekt. Nu kan de sträcka ut sig i den om de vill. 
Min förhoppning är dels att ingen av dem (läs: Silas) ska få för sig att tugga på nån av dem, men också att de ska trivas så bra i dem så de ibland kan välja dessa istället för våra sängar och soffor. Chansen är i dagsläget ganska liten, men de visar redan intresse så det kanske inte är omöjligt ändå.
Kolla, så roligt de har!
Ikväll kommer vår dotter hem från Luleå. Hon är hemma på sin sambos släktings begravning och ska passa på att gå på en anställningsintervju inför sommaren här i Örebro.
Blir roligt att få hem henne. Får se om hon känner igen sig här i huset, som vi renoverar å har oss.
På söndag ska jag och ett stort gäng av mina hundvänner gå på föreläsning/talkshow
Det ska bli så roligt att träffa mina fina vänner och det ska bli roligt att få lite "till livs" för egen del.
Ibland, när man håller i kurser och hundpromenader, får frågor från hundägare och önskemål om hjälp med andras hundar så längtar man att få lite för sitt ego. Bara få fylla på. Fylla på av kunskap, inspiration och input.
Jag älskar att ha kurser! Absolut! Men visst är det också skönt att få fylla på ibland.  
Väääärldens finaste Lystra. Hon är verkligen sååå söt!

lördag 16 mars 2019

Cykelmotion

Barmark och några plussare ute. Då börjar vi om med cykelträning igen.
Hundarna är aningen skraj för cykeln men inte mer än att jag ser några små, lugnande signaler. När jag säger till Silas att gå på sidan istället för framför cykeln går det ok, men om kopplet sträcks innan så slänger han en blick på cykeln och slickar sig om munnen. Ett tydligt tecken på stresspåslag. 
Lystra håller sig snett bakom cykeln och med henne blir det sällan orsak att begränsa hennes framfart eller justera positionen. Så hon blir sällan stressad. Men hon undviker helst att vara nära cykeln när jag kopplar henne. För att hon ska slippa känna nån press så kliver jag ofta av cykeln eller böjer mig ut från cykeln när jag kopplar upp när de sprungit lösa en stund.
Silas springer mycket fortare än Lystra och eftersom jag anpassar cykelns fart efter den långsammaste hunden så hamnar ofta Silas lite framför ekipaget. Ja, och då blir det ju ibland lite situationer då jag måste bromsa honom. 
Men de är ändå jätteduktiga! Vi kan möta hundar, jag kan med ord få dem att öka/minska farten samt passera olika hinder och så  
Väl hemma är de väldigt trötta. 
Silas gillar att ligga inträngd mellan bord- och stolsben när vi är i köket 
Lystra ligger helst i hallen - ja, eller vardagsrumssoffan förstås. 
Nu jobbar vi vidare med renoveringen. Så detta var allt jag hinner blogga idag.
Tjolahopp! 

tisdag 12 mars 2019

Släppa loss

Ibland känner man bara för att flippa ur och låta galenskaper ta över hela ens väsen. 
Åtminstone verkar hundarna ha behov av galenskap  
De har förmågan att släppa hämningar helt å hållet. Om de ens har riktiga hämningar...
Tänk va gött att vara sån 
Att visa sin normala sida en kort stund.... 
Och sen bara SLÄPPA LOSS. Skaka rumpa, dansa, skrika. Tänk så befriande! 
Jag ska nog försöka göra det lite oftare. Jag har ju två fyrbenta vänner som kan lära mig. 
Den här veckan är det en massa jobb, övning med musiker, kurserna på torsdag....ja, då kanske det skulle passa lite sämre att släppa helt på hämningarna just där och då. Men sen!! Sen ska jag ta helg och släppa loss! 
Jag kanske springer omkring som ett jehu, skrattar hämningslöst och fult. Beter mig! Japp, så får det bli. 
Det gör oss gott att få vara lite onyttiga och göra nåt som inte har nån djupare mening, kanske bara för att det är skoj!
Får se vad jag hittar på. Måste klura lite på det.
Tjipp och hej! 

lördag 9 mars 2019

En sjuk vecka

 Redan andra halvan på förra veckan började jag bli sjuk. Det tog några dar innan jag fattade att jag nog måste stanna hemma och ta det lugnt.... När jag skulle ha kurs förra torsdagen sa jag till deltagarna att jag var sååå trött och undrade med en liten skämtsam gliring om de kunde hålla i kursen själva. Nu i efterhand förstår jag varför jag var så slut.
Måndag-onsdag låg jag hemma i sängen med hundarna ovanpå mig och bredvid min sida hela tiden. Tänk, vad de kan vara solidariska! Och vad de tog det lugnt. Inte ens Silas klättrade på väggarna. Han håller på att bli en mogen man.
 Fast han satt gärna på sängen och tittade ut genom fönstret.
Det här är inte vårt eget sovrum. Det är dotterns gamla, som sedan hennes flytt fungerar som gästrum. Vi började renovera förra veckan. Sen, lagom tills det var som mest jobb, så blev jag sjuk. Vi klämde in alla möbler och grejer i intilliggande rum och det är inte klokt så stökigt det blev....
Där låg jag i sängen och tittade ut över stöket och försökte vila ändå. Eller, det fanns inte energi att göra nåt ändå, så det var faktiskt inget alternativ.
 Även i vardagsrummet stod möblerna överallt!! Hu!
 Fina, fina Silas!
Han höll sig skapligt lugn ändå. Det enda som märktes var att han ville ut på baksidan av huset stup i kvarten. Så lite tråkigt hade han nog ändå.
I torsdags gick jag tillbaka till jobbet igen och på kvällen hade jag dessutom hundkurs gånger två.
Då var det "hundspråk special" som brukar vara ett populärt inslag på mina grundkurser. Allt gick superbra på valpkursen. Jag var så oerhört lycklig över min kloka Lystra som också jobbade hela kvällen. På vardagslydnadskursen var det en hund som inte vill umgås med andra och sa ifrån. Jag lär mig alltid något själv också på de där hundspråksträffarna. Den här gången lärde jag mig att om en hund visar på det sättet sin avoghet mot andra hundar så ska jag vara snabbare på att bryta. Men det gick helt ok ändå.
Jag har arbetat fram en PowerPoint som blev populär hos deltagarna. Den börjar vara ganska innehållsrik efter alla de kurser jag har jobbat med detta inslaget. 
Lystra var grym!! Men för att hon inte ska bli för trött ska jag dela på dagarna som vi har hundspråk. Hon är ju medlarhund, eller vad vi ska kalla det. Vi gör planerade släpp med hundarna två och två, ibland skickar jag in Lystra för att styra upp om det går för fort, så hon jobbar rätt bra. Men det är nog juste mot henne om hon inte behöver ha två kurser samma dag utan att vi tar det vid olika tillfällen. Det ska jag ändra på till nästa gång.
 Maken har lagt golv i veckan och jag har försökt hjälpa till korta stunder trots förkylningen.
En gammal plastmatta byttes mot parkettgolv. Det ni ser ovan är ingångarna till det rum som ska bli två rum inom kort. Öppningen till höger ska bli ett kontor och till vänster ligger vårt "föräldrasovrum". Så nu när golvet ligger kan vi snart börja slå upp väggen emellan, så det blir två rum igen. Det har det nog varit nån gång för länge sen.
 Här står vi längst inne i vårt sovrum och tittar mot det som ska bli kontoret. Det ska alltså upp en vägg där rakt fram och bilda ett litet kontor med en hel vägg med garderober.
 Samma vy igen. Dörren ni ser rakt fram mot höger är badrummets dörr.
Vi har snart bott här i 2 år och snart har vi renoverat hela huset. Kvar är badrummet och ett rum nere i källaren. Ja, och trädgården ska vi jobba mer med också. Hinner vi så blir det en ny altan i vår. Sonen tar studenten i juni och då vore det kul om vi hade ny altan och dessutom ett nytt altangolv i inglasade uterummet (som ni för övrigt ser en glimt av på bilden nedanför, utanför vårt sovrum samt med ytterligare en dörr ut från vardagsrummet. Älskar vårt uterum!! Men....det behöver ett nytt golv)
 Här ovan står vi inne i det blivande kontoret och kollar mot vårt sovrum och nu har fondtapeten kommit upp. Resten av tapeterna var restade och kommer inte förrän v 12-13 nån gång.
 Kändes bra med grönt i sovrummet. Resten av väggarna får naturfärgade sjögrästapeter, så rummet blir ganska ljust trots fondväggen. Åh, vad jag längtar tills jag kan börja pimpa med gardiner, lampor och kuddar.
Men både jag och maken är helt slut!!! Han fyllde år igår och vi hade gäster här igår kväll. Jättetrevligt, men nu känns det som energin aldrig kommer återvända till kroppen.Vi har varit och bygg-shoppat lite idag, samt valt glasögonbågar till maken.
Efter lite list-sättande så tar vi nu en vilodag. Ikväll blir det finalen på Mello och vi har varit på butiken Örebro Ost och köpt en spännande och kvalitativ ostbricka med några lyxiga marmelader till ikväll. Det ska bli gott.
Hoppas energin återkommer snart. Lite vila kanske gör susen....
När jag bytte om på jobbet igår morse ramlade ett hjärtformat ludd ner från mina kläder och jag tog det som ett kärlekstecken från ovan. Någon ville uppmuntra mig, tror jag.
Inget vanligt skräp, minsann!  Ett medmänskligt och omtänksamt skräp!
Hoppas ni får en bra kväll och en bra fortsättning på helgen. Skickar en stor, varm kram till er alla!

onsdag 6 mars 2019

Rasspecial: Bedlingtonterrier

Bedlingtonterrier
Nu kommer en rasspecial om en av mina (och hör och häpna: makens) favoritraser. Vem vet, kanske en dag att det blir en bedlis för oss. Jag skulle aldrig ha blivit intresserad om det inte var för en före detta kollega på Lindesbergs Hundcenter som har bedlington sedan ett gäng år. Vi var vid ett tillfälle hundvakter åt Idas första bedlingtontik och blev absolut sålda! Nu har Ida sin andra tik av samma ras och hon är också helt ljuvlig.
Just nu har jag också en kursdeltagare med en ljuvlig, positiv och supertrevlig hane.
ALLMÄNT
Rasen kommer från England. På1800-talet användes den vid jakt på grävling, hare och råttor. Sedan korsades whippet in vilket förändrade både utseendet och temperamentet. Det är med andra ord ingen utpräglad terrier och kan exteriört inte jämföras med dessa.
En bedlington älskar att röra på sig och det märks lång väg när man träffar en. Att springa i full galopp över stora fält, följa med på vandring i skogen och på fjället passar den perfekt. Den nöjer sig dock med vanliga promenader och samtidigt som den inte kräver väldigt mycket motion så kan den ändå hänga med på långa vandringar. I Sverige finns det ingen som använder hunden till jakt, men i England finns det en särskild rasgren som passar för detta. Däremot älskar den viltspår. Eftersom den har en smidig kropp passar den också till agility och vissa individer kan också passa till lydnad.
HÄLSA

Den som skaffar en bedlingtonterrier får troligtvis en frisk hund som kommer att finnas vid sin ägares sida i många år. Rasens medellivslängd är 13,5 år, men många hundar lever och är pigga ännu längre. 2004 blev en ”bedlis” i Storbritannien över 18 år.
Den har en rassjukdom som kallas för koppartoxicos. Hunden drabbas av en stor kopparansamling i levern. Men uppfödararbete har gett bra kontroll på sjukdomen och ingen valpköpare ska behöva få en sjuk hund. Valpens föräldrar bör vara DNA-testade och gärna också valpen. Parning kan ske mellan en anlagsfri hund och en anlagsbärare, men aldrig mellan två anlagsbärare. Hundens föräldrar bör vara DNA-testade i Sverige genom SLU, Statens Lantbruksuniversitet.

TEMPERAMENT
Bedlington terriern har haft ett rykte om sig att ha ett rysligt temperament. Förr kallades den ”ulv i fårakläder”, då den hade mycket stor skärpa. Genom ett bra uppfödararbete är idag bedlingtonterrier vänliga och sociala hundar som är trevliga familjehundar. Rasen har ett tilltalande mjukt temperament, den ska vara djärv, men kan ibland vara reserverad mot främlingar. Den gillar att koppla av inomhus och sträcker gärna ut sig i soffan. De är oftast tysta och skäller inte så mycket.
Många bedlingtonägare vittnar om att deras hundar följer dem vart de går och sällan behöver ha koppel. De håller sig helst i närheten av sin familj och är vänligt inställda både till sina artfränder och till andra djur. Dock kan de vara lite avvaktande mot människor de inte känner.
Terriergenerna visar sig kanske främst när bedlingtonterriern inte har lust att göra något. Då kan den mycket väl sätta sig på tvären och vägra, även om det inte händer så ofta. Ett bra självförtroende och stort mod är andra typiska terrierdrag. Visst har rasen ett humör, men den har ganska hög irritationströskel och blir sällan arg, något som är ett arv från vinthunden.
Till sitt sätt är ”bedlisen” vänlig och tillgiven. Inomhus varvar den snabbt ner och har inga svårigheter att koppla av. Gärna i soffhörnet med någon familjemedlem, för en bedlingtonterrier tycker om närhet och tackar inte nej till att rulla ihop sig i mattes eller husses knä.
UTSEENDE
Rasen har ett speciellt utseende, den liknar mer en vinthund än en terrier. Den silkeslena hättan på huvudet brukar också väcka uppmärksamhet. Den har sitt syfte. Från början användes rasen ofta till grytjakt och då skyddade pälsen på huvudet samt tofsarna på öronen hunden mot angrepp från djuret i grytet. Bedlington terriern är en mellanstor hund, runt ca 41 cm i mankhöjd, vikten är ca 8-10 kg. Färgen kallas blå, sand- eller leverfärgad med eller utan tan tecken och syftar till färgen på huden i första hand. Den yttre pälsen på en vuxen bedlington än vit.

PÄLSVÅRD
Pälsen bör borstas och kammas minst en gång i veckan och pälsen bör klippas var 6-8:e vecka. Ska hunden delta på utställning bör den klippas oftare. Öronen måste som regel plockas på hår. Men i gengäld fäller den inte. Den kan badas ofta. Pälsen känns mjuk och fräsch. Många allergiker klarar rasen och pälsen utan problem. I gengäld för ett relativt omfattande arbete med pälsen så fäller hunden inte ett strå, och det är mycket värt. Många ägare av rasen lär sig vardagsklippning själv men går regelbundet till någon som är van att klippa rasen, ofta uppfödare.
Hunden luktar inte "hund" och den har inte fet päls eller det "mjäll" som hittas hos vissa andra raser.

SLUTORD
Med lite sunt förnuft i valpens uppfostran blir en den en trevlig och glad familjehund som inte vaktar hemmet speciellt mycket. Oftast fungerar det mycket bra att ha flera individer i samma hem.
Vad det beror på att den här trevliga rasen inte fått större genomslag i Sverige är svårt att säga. Kanske har den speciella klippningen med saken att göra.

söndag 3 mars 2019

Till minne av Lady och Lydia

Nu har våra 4 senaste hundar fått plats på bloggen. Ni hittar dem till höger i webbversionen med namn och bild.
Vi hade otur med de hundar som ni kommer se här i inlägget. De fick tyvärr båda två leva alldeles för korta liv och det var en enorm påfrestning för oss att på så kort tid förlora två hundar. Men det känns roligt att få ge dem ett eget inlägg och en egen plats här i bloggen. De är ändå en del av vår familjs historia.
 Lydia var vår franska bulldogg som Lystra växte upp ihop med och Lystra blev stundom hårt uppfostrad av henne. Lydia drabbades tidigt av flera olika sjukdomar, den ena allvarligare än den andra, och fick sluta sina dagar innan hon ens hade fyllt 3 år. Hon var en härlig hund med stor personlighet och som var superföljsam och lyckades bra på rallylydnadstävlingarna (synd att inte matte lyckades lika bra, för annars hade hon snabbt kunnat avancera)
Lydia var med i början av min hundinstruktörsutbildning men sedan fick hon diskbråck och kunde inte längre följa med på saker. Hon har lärt mig hur det är att leva med en tjurig hundras som har egna idéer om allt möjligt, men hon var också oerhört charmig och hade en massa roliga påhitt de dagar hon mådde lite bättre.
Lydia har också lärt mig hur sjukdom och smärta kan påverka en hunds beteende och jag har också lärt mig läsa lite mer svårlästa hundar mer. Det är ändå en enorm skillnad på hundspråk mellan en bulldogg och en vallhund.
När Lydia var 1,5 år och redan hade hunnit få ett par olika, allvarliga sjukdomar och hennes sista halvår kastades vi mellan hopp och förtvivlan. Den dagen då jag beslutade att hon skulle få somna in från sitt lidande hade jag gråtit i ett halvår, mer eller mindre. Erfarenheten av att ha behövt besluta att avsluta två hundliv inom loppet av ett par år var enormt smärtsam och inget jag nånsin mer vill behöva göra.
Men Lydia kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan och hon nämns på varenda kurs jag håller, för hon lärde mig så mycket.
Lady kom in i våra liv för snart 10 år sedan och blev den hund som väckte det enorma hundintresset hos mig. Hon kom till oss som omplacering som 6 månader gammal valp och hade då många rädslor och stor stress inom sig. Hon köptes av oss precis som man aldrig ska köpa en hund - för 1500:- på en parkering utan att få möjlighet att träffa föräldrarna och få se uppväxtmiljön. Vi tänkte att vi gjorde en välgärning...I efterhand så såg vi att vi bara närde en oseriös hundförsäljare som gjorde pengar på att köpa och sälja hundar och som dessutom inte var snäll mot dem.
Hon var rädd för män och vissa saker i omgivningen.
Hon var oerhört smart och tvingade mig att klura lite extra på aktiveringen. Vi hade ett aktiveringsspel där godiset lades under små lock. Den nöten knäckte Lady på nån minut och då bestämde jag mig för att lära henne lägga tillbaka locken på brädan för att få sin belöning. Det tog kanske två träningstillfällen för henne att knäcka. Oerhört smart var hon, och väldigt samarbetsvillig.
Lady blev bättre och bättre rent socialt, men när hon löpte första gången som ettåring så tog stressen över totalt och det gick inte lita på henne omkring okända människor. Eftersom hon mådde så dåligt i den helt vanliga miljön så fick hon somna in alldeles för tidigt. Vi hade Lady i ett år innan vi insåg att vi måste tänka på människors säkerhet också.
Lady var en blandning mellan schäfer/dalmatiner/rottweiler. En lite smått kaotisk blandning och med en oplanerad avel som inte borde skett. Vi tror att hon blivit illa behandlad och vi misstänker att hon hade dåliga genetiska förutsättningar. Veterinären som vi pratade med i slutet hade träffat Lady redan första tiden hos oss och han trodde inte vi skulle klara henne så länge som vi faktiskt gjorde, för hon var den räddaste valp han nånsin träffat vid första vaccinationen.

Tänk, vad våra hundar ändå sätter spår i våra liv. Vi har haft fler hundar under våra liv, både jag och maken, och även dessa har satt en del spår.
Jag vill med detta inlägg hedra minnet av dessa underbara, hopplösa men så enormt älskade hundar och låta deras minne värma oss. Tack Lady och Lystra! Tack för allt ni gett oss!

fredag 1 mars 2019

GRYMT IMPONERAD

Vilket underbart väder!!! Ledig fredag och klev upp skapligt tidigt för att ta med hundarna ut i skogen. Inte helt lätt att hitta bra spårskogar omkring Örebro, måste jag säga, men skam den som ger sig.... Idag hittade vi två kalhyggen bredvid varandra som tyvärr hade en hel del kvistar kvar längs backen. Men det gick iaf bra att LÄGGA spåret.....
Kolla på bilden ovan - svanarna flög över oss och sjöng hela vägen förbi. Tror de ville gratta mig på min och makens bröllopsdag! (vi heter ju dessutom Svanbäck)Tänk, vad skönt med ett val jag gjorde för mer än 20 år sedan och som jag aldrig behövt ångra. Kunde inte valt en bättre livskamrat! Är så innerligt tacksam!
Allt har inte varit lätt, men vi har alltid stått vid varandras sida och sett till att kämpa oss igenom det. Massor av härliga saker har vi upplevt och, som maken sa - The best is yet to come. Ja, det tror vi - att vi har mycket mer spännande saker att uppleva tillsammans. Ikväll firar vi i alla fall på en fin restaurang med en massa babbel och dröm-prat för framtiden. Som vi alltid har gjort.
Men idag är jag helledig och har spårtränat, som sagt.
Jag använder appen DogTracks och tycker den är urusel!! Är det nån där ute i vårt avlånga land som får den att fungera?? Den mäter ju alltid fel! Jag la två spår som jag stegade ca 600-700 steg vardera och räknade därmed ut att det borde vara omkring 500m långt. Men vad gör DogTracks? Jo.....
Här ovan ser ni Silas spår. Det blå är spårläggaren och det räknades till 148 meter.....Heeelt sjukt!! Det stämmer INTE!
Hundens spår blev tydligen 66 meter. Konstigt att vi ändå hittade alla snitslar... Hmm....
Jamen, kolla hur spåren går. Stämmer ju ingenting. Dessutom undrar jag vad det var för väg som syns på bilden - det fanns inga såna vägar....GPS-en måste fått spatt.
Ännu värre blev det med Lystras spår. Tydligen la jag ett spår som var över 1,5 KILOMETER långt! Men tydligen gick jag det på 9 minuter i snårig terräng! Inte konstigt jag blev svettig. Hahaha! Sen spårade vovven....... TJUGO METER och höll på i hela 11 minuter på den "enorma" sträckan!! 
Jösses, vad bra gjort ändå att även hon hittade alla snitslarna. Nä, jag tar och återgår till MyTracks som är en gratisapp och som fungerar så sjukt mycket bättre. Jag är besviken.
Laddade hundar på kisserunda innan spåret ska gås.
Nåt jag INTE är besviken på är Lystras otroliga störnings-okänslighet idag!!! 
När hon hade spårat ungefär hälften kommer en lösspringande hund! Jag hör på långt håll hur matten började ropa på sin hund - Lystra spårade vidare - sen kommer de närmare och hunden springer alldeles rakt mot oss - jag "blåser upp mig" och markerar mot hunden så den inte ska gå ända fram till min arbetande hund - Lystra blir upprörd och skäller. Hunden backade några meter men kommer sen mot oss igen - jag blåser upp mig igen och markerar så den ska backa(man vet ju aldrig om hunden är snäll och om min hund  kommer försvara sig i det där läget) - då äntligen lyckas matte få tag på sin hund och koppla den. Matten ber om ursäkt och säger att hon inte såg oss....
Jag ger Lystra en halv minut att samla sig, sen anvisar jag spåret igen och blir så GRYMT IMPONERAD när hon fortsätter spåra så oerhört fint!!
Sen ser jag på henne efter ett tag att hon är lite trött, jag hjälper henne genom att bromsa i linan och hon fortsätter ända tills hon hittar älgskanken. OJ, så imponerad jag blir av henne!!!! Världens bästa Lystra!
Men båda hundarna spårade med lite höga nosar idag. Dessutom gick de typ 3-7m ifrån spårkärnan hela tiden. Jag gissar att spåret fick ligga lite kort och att vinden tog tag i doftmolekylerna där ute på kalhyggena. Båda hundarna behövde lite bromsning för att fokusera på vissa ställen, så jag gissar att omständigheterna var lite svårare idag. Hade säkert varit bättre om det var en aning mer fukt i marken. Silas fick dock spåra i snö några meter och då klev schapendoes-generna in i honom på allvar och han började rulla sig frenetiskt i snön. Som alltid!! Men när jag anvisade spåret tog han upp det igen. Duktig kille.
Nu är båda hundarna väldigt trötta och nöjda. Jag ska iväg och handla lite och sen blir det lite pyssel i huset. Städa undan och snygga till. Sköta tvätt och disk inför helgen.