tisdag 5 december 2017

Våra promenadvägar

 Trots att vi bor i en större stad så finns här faktiskt en del fina ställen att gå med hundarna på.
Jag får förstås ofta möte och får träna inkallning på hundarna, men kortare stunder kan de i alla fall få vara lösa. Här är en liten skogsdunge nära vårt hus. Där prasslar det ofta inne i skogen, så jag gissar att det bor både harar och rådjur där inne, men hundarna har ännu inte reagerat särskilt mycket.
Hästar går där också ibland, för stora hovspår finns överallt och så är det ju tyvärr ingen hästägare som plockar upp bajset efter pållarna, så det ligger högar lite överallt som man får hoppa emellan...
Vi bor i Marieberg som är området där Örebrotravet ligger. Det är därför massor av hästar i området - både på stigar och längs de asfalterade gångbanorna.
 Vi har ett annat stråk som jag ofta går, och som tar drygt 1,5 timme. Där finns också en del tillfällen att träna dogparkour. Har man dessutom en klövjeväska på ryggen så blir träningen något ännu mer
 En grusväg på andra sidan järnvägen är perfekt att gå längs. Grusvägar är nåt särskilt, tycker jag. Så fort det blir grusväg så känns det så genuint och lantligt, liksom. Jag kan sällan släppa hundarna här eftersom det kommer så många cyklister och då och då nån bil. 
 Men tågen swishar förbi med jämna mellanrum. Oftast hinner flera tåg passera medan vi går där. För några månader sedan reagerade hundarna när det passerade nåt tåg, men numera är det väldigt sällan. Inte ens med godstågen som låter rätt mycket. Duktiga hundar
 Då passerar vi den här refugen där vi ofta stannar och tränar lite stadga. Här var det så roligt, för de satte sig inte på kommando båda två samtidigt nån gång, så jag var tvungen att upprepa kommandot några gånger....
 ....vilket gjorde att Silas provade varenda konst han nånsin har fått lära sig. Ligg, buga...men till slut också sitt. Såna här gånger märker man verkligen att vallhundar är snabba i både tanke och handling.
 Lystra ser ut som en plutt bredvid lillgrabben
 Det blir lite bättre när han lägger sig ner.
 En bit längre bort på samma väg blir det skog igen och vi kan träna att hoppa upp, balansera och sånt
 Det gäller att testa stadgan genom att själv byta position. Att samtidigt fota gör ju att hundarna lär sig att stå kvar stilla tills jag är färdig.
 Lite närgången Silas. Lystra ser måttligt nöjd ut
 Haha, kolla Silas uttryck. När jag tog den här bilden passerade ett tåg bakom dem! 
Kom inte och säg att långhåriga hundar inte kan visa känslor på grund av pälsen! Han ser verkligen ut att grubbla på vad i hela friden det är som låter där bakom. Men han rör sig inte ur sin position
 Såja, nu har tåget passerat och uttrycket blev ett annat, om än öronen fortfarande är riktade lite bakåt
Häromdagen vek jag av från samma väg och upptäckte en lång sträcka där jag kunde släppa hundarna. Heeelt underbart!!! Hundarna trodde nog att det var nån som har gjort en HUNDKAPPLÖPNINGSBANA där längs grusvägen!! Tjohoo, vad de sprang. Jag fick med lite av det på film
Ja, om ni undrar varför jag tjoar till ibland så är det för att det uppenbarligen var en HÄST-bana och det låg stora bajshögar som hundarna skulle äta från. BLÄÄÄK! Tur att hundarna brukar lyssna på mig och gå därifrån när jag säger till. Vore toppen om de kunde låta bli helt! Men det får bli vårt nästa träningsprojekt, kanske!
Ja, det var några av våra promenadstråk. Jag har deppat lite ibland sedan jag flyttade till Örebro. Jag saknar alla härliga, långa gångstråk i Lindesberg där jag knappast träffade en enda människa på mina promenader. Nu är det så mycket folk överallt. Jag vill ju vara själv!! Jag är ju egentligen en riktig lantlolla, men en vacker dag kanske jag får en stuga på landet i alla fall, så jag får min beskärda del av landet och lugnet. Men storstan har ju också bra saker.

2 kommentarer:

  1. Silas har verkligen blivit en stilig kille!!
    Inte konstigt med en så fin mor men ändå :)
    Kraaamar!!

    SvaraRadera