söndag 19 november 2017

Snö, viktproblem och ensamhetsträning

 Inatt kom första riktiga snön. Det har kommit typ snöblandat regn tidigare, men snön har inte lagt riktigt. Nu ligger det faktiskt kvar!Till hundarnas stora förtjusning!
  Silas sitt-kissar och kollar samtidigt in Lystra för att planera nåt litet bus.
Han är inte så noga med om han sitter eller står och kissar. Vissa dagar verkar det mer noga än andra, visserligen, men nä - han är faktiskt inte så noga.
Lite skönt, kan jag tycka, om han åtminstone inte prompt ska kissa mot varenda brevlåda, häck och staket som vi passerar på våra promenader.
 Det går uruselt just nu med ensamhetsträningen. Silas vill verkligen inte!! Vet inte alls hur detta ska gå. Nu har jag lovat att Paulina(dottern) ska få ta med Lystra till Luleå 2/1 och då måste jag ju hålla det. Men mitt mål var såklart att Silas först skulle ha hittat lugnet i ensamheten. Just nu ser det verkligen mörkt ut! Vi var uppe i 10 minuter ensam utan att jaga upp sig, men sen måste vi har gått fram för fort, och nu är han tyvärr nere på typ 20 sekunder!! Asså, ni hör ju!
Nu skiter han fullständigt i vad jag lämnar för godsaker åt honom. Så det jag gör är att jag tar ut Lystra en stund innan och hon får vänta i (en uppvärmd) bil eller följa husse nånstans. Sen går jag in och är med Silas några minuter innan jag lämnar honom. Tyvärr är han väldigt påverkad av att hon gått. Min tanke är dock att det inte ska bli så stora kontraster för honom om Lystra inte följer med mig när jag går. Silas skulle behöva vara helt själv hela tiden när vi tränar detta. Då hade det gått dubbelt så fort. Det finns nackdelar med att ha två hundar, minsann.
 Men det är bara att ha is i magen och låta det ta den tid det tar. Bakslag brukar kunna komma, men då är det bara att backa i träningen. Alla dagar är ju inte hunden på topp själv heller, och då kan det kännas lite jobbigare att behöva vara själv. De är ju väldigt lika oss på det sättet.
 Jag tror mer och mer på den här lösningen att Lystra får bo några månader hos Paulina! Nu känns det bara jobbigt nån gång ibland. Typ igår kväll när Lystra var så oerhört charmig och gosig mot både oss och svärfars, som varit här från Norrland. När hon visade sin stora kärlek så högg det till i hjärtat och jag påmindes att hon inte kommer vara hos oss under våren.
 Men jag tror faktiskt att hon kommer må bra av att få vara ensamhund ett tag. Och faktum är att om vi bara får till ensamheten så kommer det blir superbra för Silas också. Han kommer växa inuti!
 Vi har fått till balansen med maten för Lystra också. Hon är riktigt bra i hullet nu. 
Efter kastrationen ökade hennes aptit ordentligt och samtidigt sjönk ämnesomsättningen kraftigt - precis som det brukar bli för kastrerade hundar. Vi hade inte lärt oss hur lite mat hon faktiskt behöver för att hålla sin vikt, så hon ökade ganska direkt runt magen. Hon har ju tidigare inte velat äta typ alls, och då har ju undervikt varit hennes problem.
Nu får hon 3 dl torrfoder/dag av ett dietfoder med mindre energi än i ett vanligt, medan Silas får 7 dl torrfoder/dag av ett foder för aktiva hundar - båda är spannmålsfria. Ändå är han inte direkt överviktig....Men båda får en del hundgodis och tuggben, icke att förglömma. Det innehåller ju oftast mer energi än vanligt foder. Har hunden viktproblem så är det oftast extra-givorna som är problemet. Ostskivorna vid bordet, matresterna vi ger dem från vår egen mat, smakbitar de får av allt möjligt.
Vi har många hundar i detta landet som är överviktiga. Därför är det så enormt bra att de börjat med ett TV-program om detta https://www.svt.se/sveriges-fetaste-hundar/ . Jag tycker faktiskt om den hundtränaren. Han är juste mot hundarna och även mot människorna, det jag har sett. Jag tycker det är bra att det tas upp, att kunskapen ökar. För det är inget lätt problem.
 Tyvärr är det väldigt skambelagt och många påpekar på ett elakt sätt gentemot hundägarna till de feta hundarna. Men det där med skamkänslor i hundägandet är nåt jag alltid har i min tanke. Vi har alldeles för mycket skamkänslor - ofta helt i onödan. Inget gott kommer ur skam, om du frågar mig!
 Silas känner ingen skam över att ösa omkring i nysnön! Näe, han låter hela sin kropp jubla över det kalla, vita. Min man kommenterade i morse "Det är som att ha småbarn" när han såg dem njuta av snön. Ja, de ser verkligen ut att ha SÅÅ roligt!!
Jag får numera allt fler uppdrag som hundinstruktör - mest i form av privatträningar, och jag tycker det är så roligt!
Det gäller verkligen allt möjligt!
Tänk, när jag flyttade till Örebro trodde jag att det var färdigt med att jobba som hundinstruktör. Jag trodde konkurrensen skulle vara för stor, men det har blivit tvärtom. Det är verkligen jätteroligt!
Dessutom är jag så glad över "träningsplanen" jag har precis granne med vårt hem. En stor grusplan där det sällan är andra människor eller hundar. Dit går vi gärna och tränar en stund ibland. Det behöver mina energiska hundar!
Nu ska jag grädda våfflor så de är klara tills vår son kommer hem ifrån helgen i Eskilstuna. MUMS!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar