måndag 27 november 2017

Sällanbloggare och ensamhetsträning

Såhär har vi haft det i veckan - rörigt i huset så det förslår - och inte har jag hunnit med hundarna som jag hade önskat. Tur att de finner sig i det mesta numera.
Det blir verkligen inte mycket bloggat numera. Jag jobbar heltid och det märks verkligen!! Dessutom jobbar jag 3 kvällar i veckan och det sätter sina spår här hemma. 
Kolla på bilden ovan. Suddigt!! Jag har bytt telefon och kan inte föra över bilderna på rätt sätt ännu, så de är helt pixliga och korniga. De är jättefina i telefonen, men när jag för över dem på mitt eget lilla sätt så blir kvaliteten urusel. Det gör också att det inte blir lika mycket bloggande - det är helt enkelt för krångligt! Jag ska nog få till det där till slut...
Ja, och röran i huset har berott på att vi har renoverat vardagsrummet. Målar tak o lister, slipat fönsterbrädor och behandlat dem, tapetserat och möblerat om. Nu är det fint igen, men eftersom jag inte kan föra över bilder ordentligt så blir det tyvärr ingen bild på resultatet ännu.
Snön är för länge sedan försvunnen. Igår kväll var jag ute med Silas själv på promenad och han hamnade i lyckotrans när han såg en isfläck, slängde bak huvudet och drog magen fram och tillbaka på den lilla isfläcken. Haha! Charmknutte!
Så brukar Lystra också göra, men inte gnugga magen utan kinderna. Båda älskar snö!!
Men det var ändå lite för tidigt med snö i november. Det hade man ju förstått att den skulle regna bort.
Vi har bytt taktik med ensamhetsträningen med Silas. Vi blev ju tvungna att backa i träningen. Han läste av situationen och jagade upp sig redan när jag höll på att förbereda för träning.
Nu sätter jag ut Lystra i (den uppvärmda) bilen. Bara där har vi ett problem....Silas är så oerhört hårt knuten till Lystra. Efter det måste jag sätta mig med Silas och ta en kopp kaffe eller nåt, så han hinner glömma att Lystra har försvunnit. Det tar sin lilla tid, kan jag lova....
Sen stänger jag för som jag brukar så han får vara i hallen, ger honom en aktiveringsleksak med nåt gott i och går ner i källaren för att fixa lite tvätt. Om han då skäller ropar jag till honom så han förstår att jag inte är långt borta. Jag utökar tiden successivt så länge han är lugn.
Jag går upp och beter mig helt som vanligt. Bara att gå ner i tvättstugan är en stor sak när han är helt själv. När Lystra är med är han ju väldigt van vid den situationen, men då han är helt ensam blir det som att börja från början.
Vid ett senare tillfälle ger jag honom nåt gott igen och går ut på tomten och krattar. Han brukar vara tyst ganska länge, men när maten är slut verkar han tycka att det blir tråkigt och då skäller han nåt enstaka skall. Så länge han inte jagar upp sig så gör jag inget särskilt. Idag började han dock efter en stund skälla mer frekvent och sen kom inslag av ylning i skällandet. Då hojtade jag bara åt honom så han förstod att jag var där och då tystnade han och var lugn i en kvart tills jag gick in igen.
Min nya tanke är att jag kanske ska spela in min röst på nån ljudfil som jag kan ha igång när han är själv. Med typ 1/2-1 minuts mellanrum kan jag säga nånting så han hör min röst. Då håller han sig kanske lugnare. Vad tror ni om min idé? Jag har aldrig hört nån som har provat, men eftersom Silas inte verkar särskilt rädd eller orolig utan efter en ganska lång stund börjar han sakna mig, så kanske det skulle funka om han får höra min röst. Tankar om det?
Ja, det är lite krångel, det måste jag säga. Men jag har lite hopp igen sedan vi bytte taktik litegrann. Det gäller bara att ösa trygghet över honom i den nya situationen. Lätt att ensamhetsträna är det inte. Det kräver mycket jobb och tankeverksamhet, framförallt när man har flera hundar.
Han är väldigt kelen och social, den här killen. I skrivande stund har han hoppat upp och står med frambenen över min vänstra arm och pussar mig i örat. Sån är han, min Silly! Kärleksfull och närgången. Helt underbar, om du frågar mig. 
Ser ni på bilden ovanför vilka snälla ögon de har. Man smälter!
De liksom frågar: "Matte, får vi slicka på disken?". Synd att matte är så rätt om vovvarnas tungor och låter dem inte göra det...men eftersom de frågar så får de ofta nåt annat gott istället. Det gör att de blir alltmer benägna att fråga först i andra situationer.
Den här veckan har jag två privatträningar och det ska bli så roligt! Så den här veckan blir det nog inte särskilt mycket bloggande heller. Det finns liksom inte tid. Jobbar ju 45 timmar, typ.
Nej, nu ska jag duscha och äta lunch. Sen blir det jobb ända till kvällningen. Vi hörs när vi hörs!

2 kommentarer:

  1. Samma här vännen, hinner inte heller blogga så mycket som jag skulle vilja men det är som det är just nu. Kul med ett renoverat tv rum till jul!!
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är som det är!
      Skönt att renoveringen blev klar iaf
      Kram ❤

      Radera