lördag 30 september 2017

Lystra har fyllt 4 år

 Vår älskade Lystra fyllde 4 år igår!💛
Vi firade det inte det minsta. Jag var hemma själv med hundarna hela eftermiddagen och kvällen medan killarna var på innebandymatch i Västerås. Lilla Lystra fick sova bredvid mig i soffan, vilket hon nog nästan uppskattade mer än hon hade gjort med tårta och ballonger, så det gick nog ingen nöd på henne
 Hon är så fin, vår lilla tös! Vi är så enormt glada i henne. Hon är så lugn, mysig, snäll och eftertänksam. En härlig personlighet med ett stort hjärta!
 Dessutom är hon sprudlande glad och lekfull
För ett år sedan blev hon mamma till ett gäng pojkar! Hon imponerade flera gånger på mig med sitt mjuka sätt att uppfostra dem. Hon anpassade sin uppfostran så det passade var och en av individerna och det var så spännande att se.
 I onsdags följde hon med mig på valpkursen som jag håller, och hjälpte till att visa hundspråk. Hon skötte sig så fint. Visserligen var hon väldigt glad över att vara med och jag hade glömt hennes halsband och koppel, så jag fick kämpa lite med att hålla henne på filten jag hade med.
Men hon kunde gå lös bredvid min sida ute på innergården till Hundcenter, trots att det stod ett gäng hundar och människor där som deltog i agilitykursen som pågick samtidigt. Hon är så lyhörd och följsam. Det känns som jag kan lita på henne även i svåra sammanhang.
 När Lystra var liten var hon bra jobbig ibland. Aldrig kunde jag väl tro att hon skulle bli så mysig och lugn som hon är numera!! Hon har verkligen landat och blivit en superfin hund, hela hon. Min ögonsten! Min stora önskan är att Lystra ska leva länge, länge! Jag skulle helst vilja att hon fick bli 15 år, men det viktigaste är förstås att hon får vara frisk och pigg.
 Nu ska ni få höra nåt hemskt - jag har aldrig fått ha kvar en hund tills de blivit gamla. Jag har haft sån enorm otur med mina hundar. De flesta har knappt ens blivit vuxna. Så att jag får ha Lystra kvar - frisk och pigg - betyder så enormt mycket för mig eftersom jag smärtsamt blivit varse att det verkligen inte är självklart. Jag kan ibland bli tårögd när jag tänker på det och ibland känns det overkligt att jag får dela mitt liv med en hund som hunnit bli vuxen på riktigt! Lystra betyder därför ännu mer för mig än de andra hundarna kunnat göra - just för att vi haft tid tillsammans nog för att knyta band som är starkare än de jag hann knyta med de andra hundarna. Med tiden kommer ju djupet i relationen!
Alla de andra hundarna betydde också mycket för mig, men vi fick så lite tid ihop....
Lystra har jag lärt känna så djupt så jag känner vad hon känner, förstår vad hon tänker och vet redan innan hon agerar vad hon ska göra, för det mesta. Vi har blivit som ett gammalt gift par, och det är UNDERBART!!
Lystra, vad jag älskar dig!!
Jag är så tacksam som får ha dig i mitt liv! Hela familjen är så glada över dig! 💓💖

Hund som tigger

Lystra har aldrig varit en sån som går upp på bord och bänkar och tar för sig av ätbara ting som finns där. Hon är så mån om att alltid göra det som är rätt. Men Silas....mjoo....han bryr sig föga.
Nu har han visserligen lärt sig att när vi sitter där så tjänar det inget till att försöka sig på något, men nog är det så att den grabben tänjer på gränserna så långt det går ibland.
Men det gör inget. Det är en del av charmen. Jag har alltid gillat hundar som vågar prova. Det är ett tecken på en inre trygghet och ett driv som hunden kan behöva i sitt liv.
Silas kommer med tiden lära sig vad som lönar sig och inte, och han kommer lära sig vilka regler som gäller. Men under tiden är det lite roligt att förundras över hur stor skillnaden är mellan honom och hans mamma. Bara att koppla på humorn och hänga med på resan

fredag 29 september 2017

Schapendoes leker i jordhögar

 Att leka i sand-/jordhögar måste vara en schapendoes favoritsyssla!
Snabbt och smidigt tar de sig upp och ner över jordhögarna. Springer fort
 ....har en hög som utkiksplats för att spana på sin lekkamrat...
 .....krypa ihop och ladda....
 ....gräva och smaka lite på vissa beståndsdelar
 Och sen mer spring igen
En liten film från ett av lektillfällena med mina galna voffar

onsdag 27 september 2017

Full fart med en schapendoes

 En schappe gillar fart och fläkt.
Mina schappar öser på varenda dag. De får springa lösa en stund nästan varje dag och det blir väldigt fartigt. Här är bilder från låååångt tillbaka i tiden - innan Lystra blev mamma och innan hon fick den där mörka grå färgen i pälsen. Kolla så fluffig hon var!! Och så ljus!!
Ofta tränar vi stadga på stanna kvar och därefter inkallning. Hon är väl för go, min Lystra!!
En schapendoes tycker de flesta aktiviteter är störtroliga. Bara det händer nåt.
Lystra springer och leker även fast hon inte har nån kompis att springa med. Det är så roligt att se att även nu när hon är 4 år gammal (fyller på fredag) så är hon så full av liv och rörelse
Inte alla som ligger i kurvorna när de springer
Den här charmungen har en sovplats under soffan i vardagsrummet. Därunder kör hon med "morse-telegrafen" när hon svansledes kommunicerar med oss som sitter på soffan. Man hör precis när hon tänker på oss därunder. Dunk-da-dunk-da-dunk....
Charmiga vovve!
Hittar Fluffet en sandgrop så kan hon helt enkelt inte hålla sig själv tillbaka, utan öser på fram och tillbaka nere i gropen. Mixar mellan fullt ös och sand-rull.
Hon är en livsnjutare. Då som nu!
Inte så lätt att få skärpa i bilderna när det går så fort.
Men jag måste säga att jag saknar all den fina naturen som vi hade så nära i Lindesberg. Här i Örebro är det längre till allt. Låter kanske konstigt - i större stöder brukar man ju skryta om att man har allt kring knuten, men det blir förstås mer folk överallt också, och dessutom är det långt att gå till det mesta. I Linde gick jag till centrum på 10 minuter. Här skulle det ta 2 timmar!! Eller mer!
Nä, jag är egentligen ingen stadsbo inuti. Men samtidigt är det mycket jag trivs väldigt bra med här i storstan. Typ som att i söndags åkte vi ner på stan och åt en riktigt lyxig frukost.
Hundarna har några ställen de kan springa lösa på, men det är mer folk överallt och jag måste titta ordentligt hela tiden så det inte kommer nån, för då kopplar jag alltid hundarna.
Men vår tomt är bättre i Örebro än i Lindesberg. Där är det så oerhört skönt för hundarna att springa lösa. Vi har inga hundar i husen närmast åt sidorna, förutom när en av grannarna får besök ibland.
Så de är oftast väldigt lugna där ute.
Hoppas att ni får en fortsatt bra dag!

måndag 25 september 2017

Regn, hundpromenad och bus i soffan

 Den här hösten går väl ändå till historien i regnighet!? Jag tycker i stort sett att det har regnat vareviga dag i en månad nu. Visserligen hör jag på dottern, som bor i Luleå, att de har ännu sämre än oss i Örebro. Det har blivit många hundpromenader då jag har fått användning för mina regnkläder. Lystra ogillar regn innerligt! Silas bryr sig föga.
 Silas snarare letar efter vattenpölar för att få gå i dem. Han vill gärna dricka ur varje pöl också. Mest för att det är roligare än att dricka ur en skål. Lystra undviker allt vad vattenpölar heter och frågar mig gång på gång om vi inte skulle kunna gå hem igen.
Men efter ett tag går de ändå med mig - även lilltjejen!
 Igår var det en liten, trevlig familj här hemma hos oss som är intresserade av rasen schapendoes. De hade aldrig träffat en sådan tidigare, så det var ju extra roligt att båda mina hundar såg till att charma dem ordentligt. Allra mest fastnade de för Silas, som vanligt. Han är ju en stor personlighet och är så väldigt framåt och kramsjuk. Dessutom har han ett utseende och en utstrålning som många brukar fastna för.
Familjen hade en 1,5 år gammal tjej som vid ett tillfälle råkade klappa Silas lite för hårt rakt över huvudet så att han krypande backade ifrån henne och gick till köket intill. Då var det så intressant att se Lystras reaktion, för hon gick omedelbart lugnt emellan tjejen och Silas och satte sig med ryggen emot tjejen. Jag måste säga att jag blir imponerad av hennes språk och samspel numera. Det är lugnande att sätta sig och att ha ryggen emot. Det är också helt rätt att gå emellan och genom sitt sätt lugnade hon den lilla, söta tjejen utan att själv riskera något. Ja, jag måste säga att jag tycker det är underbart!! Det var ju inte lilltjejens fel att det blev en lite för hård klapp på fel ställe och föräldrarna gjorde helt rätt i varenda detalj! Men Lystra var också med och hjälpte på sitt eget sätt. Det är roligt att se hur hundarna tänker i såna situationer.
Silas och Lystra har span mot grannarna. Ja, och mina blommor håller på att döden dö.....Suck, nu när jag jobbar heltid hinner jag inte med allt jag skulle vilja. Ja, eftersom jag jobbar som hundinstruktör också, så jobbar jag ju mer än heltid.
Igår höll jag i en hundpromenad genom JR Hundcenter och det kom typ 25 hundar med minst en människa till varje hund! Jag hade båda mina hundar med. Supertrevligt var det!! Jag känner mig alltid glad efteråt!
Vi hade nån enkel koppelövning samt tränade lite kontakt och dagparkour.
Häng med nästa gång, vetja! Kolla på JR Hundcenters sidor
En långfilm får avsluta dagens blogginlägg.
Det är Silas och Lystra efter en vanlig promenad. Soffan får stå ut med mycket och när man ser filmen förstår man att vi inte är några pedanter, som tur är. Dammet yr, hundarna gnuggar sina blöta mustascher in mellan kuddarna, de krafsar på kuddarna och öser verkligen ut sin sista energi innan de däckar totalt.

fredag 22 september 2017

Att välja rätt hundras.....och hur fel det kan bli

När man ska välja hundras så är det oerhört viktigt att läsa på ordentligt om rasen först.....
Se filmen nedan, så förstår ni varför
Den här filmen delade hundtränare Siv Svendsen idag. Siv har en Malenois och det är många som frågar henne hur det är att ha en sådan hund. 
Hahaha, ja nog finns det hundar med mycket driv, allt!! Älskar den här tjejens inställning till hunden! Man ser att hunden passar henne.
Tålamod, tålamod, tålamod! 
En såhär stark och kraftfull hund kan svara emot om du tappar tålamodet. Den kampen vinner man inte så lätt som människa... Som sagt - man ska veta vad man skaffar sig och veta att man har tillräcklig kunskap, tålamod, engagemang och tid
Dessutom ska man tycka om att leva det liv man får beroende på vilken ras man väljer. Jo, för livet förändras utifrån vilken ras man har
Den här rasen skulle vara helt fel hos mig, även om jag skulle axla ansvaret som det kräver om jag ändå skulle skaffa en. Men.....nä....!
Jag gillar att hon har sån härlig humor när det gäller hennes hund. Humor, det måste man ha om man ska orka och klara av sin hund. Det är i alla fall min åsikt. Men å andra sidan gäller det många andra raser också. Kanske främst de tjurskalliga, tröga, galna, lata, självständiga, överenergiska raserna. Ja, det blir ju typ alla, då =)
Själv vill jag ha en hund:
  • Som jag kan ta med överallt utan att den ställer till med en massa tok
  • Som har en bra AV-knapp
  • Som jag lätt kan lämna hos nästan vilken hundvakt som helst utan att vara orolig för att den kommer vara för svår för hundvakten
  • Som är träningsbar men den måste inte vara besatt av arbete
  • Kan fungera bra som ren sällskapshund
  • Kan jobba under flera timmar men också kan ta det lugnt flera dagar i rad
  • Som har en lekfullhet och gärna tycker det är kul med kamplek, men som inte måste ha nåt i munnen hela tiden
Låter lite som en icke existerande hundras. Många fördelar....Men mycket handlar också om uppfostran och grundträning. Hunden har knappast en bra AV-knapp det första året. Den behöver få tid på sig att mogna och landa, samt lära sig hur den ska göra det. Tålamod är en hundägares allra bästa egenskap!
Men nog är det också så att olika raser passar i olika tider i ens liv också. När jag är lite äldre kanske jag vill ha en hund med mer driv - eller mindre. Det viktiga är bara att tänka efter först så det blir så rätt som möjligt. Det är ju ändå många år framåt som det gäller.
Läs mer om hundraser https://www.skk.se/hundraser men se också till att träffa så många olika individer som möjligt, intervjua ägarna och försök få både fördelarna och nackdelarna med rasen så tydlig för dig som möjligt. Lycka till!

onsdag 20 september 2017

Suuuupertrött

Efter en långpromenad på typ 1,5 timmar är det lätt hänt att man blir liiiiite trött......
Silas vet inte var han ska göra av sig själv
Hmm....ja.....

måndag 18 september 2017

Varför röntga höfter och armbågar?

4/9 röntgade Silas höfter och armbågar på Kumla Djursjukhus.
Han var glad, pigg, framåt, nyfiken och rätt lugn när vi kom dit, trots att det fanns flera hundar i väntrummet. En del var skadade och sjuka. Silas slängde iväg nåt skall när en staffe fick busa med en människa där i väntrummet. Silas ville vara med. Annars var det mest fokus på mig eller att han tittade sig omkring på allt det spännande.
När vi kom in i undersökningsrummet gick han runt och tittade på allt och veterinären fick som vanligt en puss på munnen.
När veterinären lyssnade på hjärta och tog pulsen sa hon förbryllat att han hade sån låg och lugn puls. "De här brukar ju vara lite uppvarvade". Suck. Jag har hört det förut när jag kommit med mina schappar till veterinären. Lystra älskar att gå till veterinären(precis som hon älskar när nåt händer generellt) och tycker det är så spännande med alla människor, hundar, de nya rummen och att få vara nära människor som ägnar sig åt henne. Upprymd och extremt nyfiken, men inte stressad. 
Silas har inte varit så mycket till veterinären, men var även han lugn och nyfiken.
Visserligen är schapparna temperamentsfulla, men de ska ju inte vara lättstressade. Det är heller inte min bild av de många schappar jag träffat. Det finns alltid individer som har lättare för att gå upp i varv och svårare att komma ner, men jag tycker inte det är vanligt i rasen.
Om du  vill läsa min syn på rasen kan du kolla fliken högst upp.
 Silas var klen när det gällde sedering. Han slocknade direkt. När Lystra röntgades fick hon två omgångar lugnande innan hon till slut la sig ner. Men han är ju kille...de är ju lite klena. Hihi(skojar såklart. Killar är ju lika tuffa som tjejer...eller?!)
Sen var han väck!
Vi höll på länge med höftröntgen, för kvinnan som skulle ta dem var inte så van. Armbågarna gick direkt, men höfterna fick vi ta om flera gånger. 
Sen skickades bilderna till SKK´s avläsare för bedömning av Silas höfter och armbågsleder.
HD är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser. Schapparna är inte så särskilt drabbade, men det förekommer och därför valde jag att röntga OM det är så att Silas kommer användas i avel.
Risken för att en hund ska utveckla HD är betingat av såväl arv som miljö, arvsgången är komplex. Detta innebär bl.a. att även hundar med normala höftleder (grad A eller B) kan producera avkommor som utvecklar HD. Risken för att hund med normala höftleder ska producera avkomma som utvecklar HD ökar om dess föräldrar och/eller syskon har HD. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen. Det man kollar efter är höftkulans och ledskålens relation till varandra och hur bra de "passar ihop" kan man förenklat säga.
HD A och B är godkänt för avel där A är perfekta höfter och därefter finns en fallande skala ner till E

  • A  normala höftleder grad A
  • B  normala höftleder grad B
  • C  lindrig dysplasi
  • D  måttlig dysplasi
  • E  höggradig dysplasi

Armbågsledsdysplasi innebär en onormal utveckling av armbågsleden och förkortas ED efter den engelska benämningen elbow dysplasia. Det är enbart 0 som är godkänd för avel.
  • 0   inga påvisbara förändringar
  • I    lindriga benpålagringar, upp till 2 mm
  • II   måttliga benpålagringar, 2 - 5 mm
  • III  kraftiga benpålagringar, över 5 mm

lördag 16 september 2017

Hundarna leker med barn

 Silas har massvis med energi! Det har jag ju redan berättat för er.
Så när jag släpper honom så är det bara att bromsa honom så han inte öser för mycket med sin något lugnare morsa
Igår efter en 1,5 timmars promenad kommer jag lugnt gående med mina rättså trötta vovvar när två glada granntjejer i 10-årsåldern ropar efter oss och kommer springande. När de ser hundar så får de på nåt sätt en ohejdad vilja att klappa. Såklart ni får, svarar jag, men håller alltid samtidigt lite koll på vad Lystra vill. Utan att för den skull påverka henne att inte vilja träffa dem. Bara lite lyhördhet från mig sida
Om Lystra inte vill så låter jag henne stå lugnt vid min sida samtidigt som jag försöker hjälpa tjejerna att agera så att de lockar fram Lystras mer lekfulla jag.
När Lystra var i Silas ålder gick hon fram till allt och alla, om än inte lika framfusigt som sin ohängda son. Men med åldern kommer, med all rätt, en lite mer återhållsam framtoning. Är barnen lugna så kan hon absolut gå fram och sätta sig, men om de närmar sig snabbt och fladdrigt så är hon sund nog att hålla en liiiiiten distans. Jag gillar det, faktiskt. Det är lätt för en framfusig hund att plötsligt hamna i en situation som hunden kanske inte längre finner fullt så behaglig. Så om de är lugna och tittar lite först så hamnar de liksom inte där....
Silas har inte kommit dit ännu....hmmm....om man säger så....
Han är absolut och totalt galen och vill krama ungarna. Ibland så hårt och närgånget att de tippar omkull. När han vid ett tillfälle stod på huvudet(japp, bokstavligen) bredvid en av tjejerna så frågade hon förvånat: "Vad gör han?!"
Jag skrattade lite och sa att han ser ut sådär när han vill kela. Hon vände sig mot den fluffiga, svarta ostkroken som vek sig dubbel med nacken mot asfalten¨, rumpan i vädret och samtidigt tryckte sig emot henne - och flickan såg förbryllad ut.
Inom mig tänkte jag: "Nä, nån normal hund är ju inte detta, men en oerhört kelsjuk!"
En av tjejerna frågade om hon kunde koppla Silas och springa lite med honom. PERFEKT träning inför nästa månads BPH tänkte jag och lät dem göra det. Jag varnade dem bara för att på vägen tillbaka till mig så kommer det gå fort!! Silas följde glatt med flickorna(det hade INTE Lystra gjort...) , skuttade och lekte. Och på vägen tillbaka sprang han som en galning och tjejen som höll i fick springa fort för att hinna med. Han är snäll, min Silas. Väldigt snäll! Jag är så glad att jag vågar låta barn leka med honom.
Idag har vi expanderat ytan på tomt-delen som hundarna kan vara på när de är lösa utomhus. Vi har ett staket som absolut inte sluter 100% tätt, men de är verkligen inte rymningsbenägna så det har aldrig varit nån fara även om vi inte har helkoll. Nu har de så stort så vi kan slänga boll lite längre och de kan nosa läääänge, lääääänge.
Vi har avvaktat med att flytta ut staketet för att se om hundarna verkar vilja gå och skälla på förbipasserande på gatan, och se om Silas visar några tendenser att vilja gå till grannens Podengo-tik, men än har de inte visat något sådant alls.
Idag blev det shopping av diverse kläder till mig (behövdes verkligen!) och sen knåpade jag ihop ett halvstryphalsband till Silas i orange och svart. Det är så smidigt att kunna dra halsbandet direkt över huvvet på de här som har så enormt lång päls så man inte hittar knäppet, samt ofta råkar knäppa fast pälsen....AJ!
Nu blir det lugn, ro och myspys. Hundarna verkar trötta, så vi får se om de orkar gå nån promenad idag eller om det bara blir lite utomhusvistelse i trädgården. Ha en trevlig helg!

tisdag 12 september 2017

Clinic i Grundträning med Emma Willblad

 Kolla plutte-Lystra bredvid sin son!!
Nästan varje promenad vi tar här i Örebro så kommer det fram barn som vill klappa.
Silas är ju en sån som formligen ÄLSKAR att hälsa. Han kramas och interagerar. Lystra har liksom vuxit ifrån det allra värsta, men om barnen är någorlunda lugna så kommer hon ofta och sätter sig bredvid dem och låter sig klappas.
Barnen kommenterar i stort sett alltid hur liten mamma-hunden är och hur stor hennes son är. De tycker det låter konstigt att de är mor och son.
Lystra är 42 cm och Silas 48 cm, och så har han massor av mer päls jämfört med henne och ser även därför större ut. Men hela han är grövre - nosparti, skalle, benstomme...Han är maskulin och hon är väldigt feminin
 Jag tog en bild med Silas i förgrunden, men då typ försvann mamman.....
 Kolla, han KAN stå-pinka!! Men ännu verkar det inte så noga. Åtminstone inte hela tiden. Han kan sitta eller stå beroende på vad han känner för just då.
 I lördags åkte jag till Hackvad Hundhall där Flockens Hundcenter hade arrangerat helgkurs med Emma Willblad. Jag var bara med på lördag förmiddag, då hon hade Clinic rörande grundträning.
 Det var roligt och inspirerande. Hon har ju liksom lite grejer på sin meritlista, den tjejen! http://emmawillblad.se/
Redan som 13-åring kom hon med i Landslaget efter att ha tränat hund i bara 2 år!
Hon har 20 års erfarenhet av träning och tävling och har tränat professionellt 10 av dessa.
Jag hade ingen hund med, men ångrade mig skarpt efter de första teoretiska timmarna!! Jag var nära att åka hem och hämta Silas!
Men det får väl bli en annan gång. Nu har vi lite grejer att tänka på och träna på här hemma.
Det var 12 personer som deltog på förmiddagen och det var alltifrån nån som bara ville kolla vad det handlade om, de som ville få inspiration till att börja träna mer, de som ville komma igång och tävla och de som satsar högt i tävling! Jag hörde till nån av grupperna i mitten.
Hon visade med sin ena hund, en border collie, hur hon lägger upp grundträningen, hur hon lekbelönar och hur hon tänker. Det jag gillar mest är att hon inte är svart/vit utan kan tänka utanför boxen. Många hundtränare blir så fyrkantiga. Hon tänker istället på att varje hund behöver individuella träningssätt - och en och samma hund behöver olika träningssätt i olika perioder....så hundträning blir aldrig nåt statiskt och tråkigt utan om vi är beredda att ändra gamla inkörda banor så kommer vi hela tiden framåt.
 Efteråt gick jag och hundarna på promenad här hemma i Örebro.
De älskar att få sitta/ligga på olika upphöjningar och träna stadga.
 Till min stora förvåning fixade Silas fjärrdirigering från sitt till ligg utan att vi har tränat det särskilt mycket. Oj, vad han fick (lugnt) beröm! Asså, jag berömmer lugnt med rösten när det gäller stadga eftersom jag vill ha dem stilla och att de inte ska flyga upp av lycka och sno till sig belöningen.
Varje gång vi går den här sträckan så passerar flera tåg. Hundarna har vant sig ganska bra, om än de tittar på mig för att se om de borde reagera eller ej. När de ser att jag är lugn och traskar vidare så gör de också det.

söndag 10 september 2017

Lystra är friskare!!

 I fredags kom min kära vän Alexandra förbi och hälsade på! Så oerhört roligt, trevligt, mysigt!! Som alltid när vi ses så får jag en vitaminkick!
Hon hade sin ljuvliga, unga frallakille Sture med sig och han var så mysig, mjuk och vänlig så hjärtat smälte
 Inte så konstigt att Silas blev kär i honom.
Han ville visst gifta sig med honom....hmm....killar....
 Alexandra är ju hundmassör och har jobbat på Lystra med både massage och laser när hon, efter valpningen, blev lite dålig i ryggen. Hon började gå i passgång, tvekade när hon skulle hoppa i bilen och verkade lite hämmad i lek. Jag började misstänka att det var nåt och Alexandra hittade en spänning i ländryggen och fram vid skuldran. Hon behandlade henne och Lystra blev lite bättre, men inte helt bra. Hon fortsatt vara lite varm och svullen över manken och bakdelen.
Jag har stretchat henne under promenaderna och jag tycker att hon blev mycket bättre.
 Lystra har strulat lite runt löpet och haft det jobbigt. Även många månader omkring löp har hon varit irriterad över baken och nästan "fastnat" i tvättandet där bak. Alexandra sa redan  när jag berättade om detta att ibland kan ryggproblem hänga ihop med irritation i livmodern.
I fredags kände hon igenom Lystra igen och hon är helt bra!! Det enda, som jag själv redan visste, är att hon är lite stel i hamstring-musklerna så det får vi fortsätta stretcha och hålla efter.
Jag är så oerhört glad!! Min fina Lystra! Min ögonsten!
Som jag grubblade över om kastrering var det bästa för henne, men om det nu dessutom blivit bättre med ryggen pga det så är det faktiskt värt alltihopa! Svaret kanske vi aldrig kommer få, men en sak är säker - JAG ÄR SÅÅÅÅÅ GLAD ATT LYSTRA MÅR BÄTTRE!! Jag nästan börjar gråta när jag skriver om detta. Är så vansinnigt glad!
 Jag är en sån där hundägare som hela tiden läser av mina hundar. Jag märker ofta ganska tidigt om allt inte riktigt är bra. Det har jag förstått med tiden. Jag har sett Lystras tvekan när jag bett henne hoppa in i bilen och ofta har jag lyft henne istället. Jag har gått vareviga promenad och analyserat när, var och hur hon går över i passgång. Jag har försökt se om hon blivit påverkad mentalt när hon passat mer än vanligt. Ja, hela tiden har jag och min hjärna jobbat med detta. Tillslut blir man lite skadad, tror jag...
Dessutom har jag börjat titta vrålmycket på andra hundar och hur de rör sig. Det är helt galet så många hundar som går som om de har ont nånstans!! Men så vet jag ju också om den där studien som visat att upp till 70% av alla hundar har problem i rygg och/eller nacke...
 Men vad gäller Lystra så vill jag helt enkelt bara hennes bästa. Precis som alla mina hundar!
 Och hela mitt hjärta hoppar av glädje när jag ser de här bilderna som jag tog i helgen. Ingen kan nog missta Lystras glädje i att springa
 Och en liten matte kanske äntligen, nu efter professionell genomgång av Lystra, kan slappna av liiiite mer på promenaderna och i vardagen.
Måtte du leva i många, många år, min fina Lystra!