lördag 5 augusti 2017

Hundarna i Mårdsele, Västerbotten

 När vi var till Västerbotten förra veckan så åkte vi på en utflykt till Mårdseleforsen i Vindelälven.
Det är en imponerande del av älven med stora forsar med såna krafter att man inte kan låta bli att slås av allt det som naturen besitter
 På de hängbroar där det var tätt mellan plankorna och nät på sidorna kunde hundarna gå själva. Snacka om underlagsträning och Dogparkour på HÖG NIVÅ!
Här ska man inte vara berörd av underlag som rör på sig när man går.
Jag såg till att gå sakta så de hann med mentalt också. Vi höll också avstånd till de andra som gick på bron samtidigt. Men det var inga som helst problem för nån av hundarna om än Lystra var lite modigare än ungeman.
 De kunde också balansera sig fram på trallen som låg utlagd på vissa ställen
 Men när det kom broar med glesare brädor så bar vi hundarna. Här är det Silas som blir buren av vår son
 Vid en lugnare del av älven slog vi läger och hundarna fick dricka
 Det var många hundar där. Det var nog många som tyckte att det funkade fint att ta med doggsen.
Det var alltifrån småhundar till jakhundar och terriers
 Såhär mysigt hade vi
 Och Silas sa till varje gång det passerade någon med ett litet skall.....suck, den här hunden måste få landa i sitt kontrollbehov snart. Det är som om han inte kan hålla igen utan bara måste säga till. Inget ont i honom alls, utan rent och skärt larm. Nåja, det lugnar sig nog när han landar i sig själv. Annars får man lära sig att uppskatta det. Det är ju lite bra ibland också....Men för hans skull så tränar vi varje dag på att strunta i allt som händer runtomkring. När det är ett större flöde är det inga problem, men om det är lugnt och så kommer nån människa eller hund så är det som om han måste berätta det.
Jag har en låg toleransnivå när det gäller skall, så jag är kanske lite extra känslig också....
 Sonen tog kort på en groda bredvid vårt lilla läger
 Silas däckade av trötthet en kort stund. 
 Sen var han igång igen
 Men då däckade Lystra istället. Haha!
 Söt eller vad!?
Min lilla gosa. Hon är så underbart ljuvlig och lugn för det mesta numera. Det är så skönt att ha henne och titta på Silas. Då tänker jag på att hon var sååååå jobbig tills hon var typ 1,5-2 år. Då hände det nåt. 
 ...och nu är hon så underbar! Jag hoppas hon lever för alltid!
Sen begav vi oss hemåt mot svärföräldrarnas hus igen.
Ja, det blev en utflykt vi sent kommer glömma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar