fredag 28 oktober 2016

Några tankar på en sjukdag

Igår var jag också hemma från jobbet pga förkylning.
Men idag jobbar jag igen. Lite täppt och kraxig...Om jag ska vänta tills jag inte är förkyld alls längre så kommer jag nog inte jobba nåt mer före jul, känns det som.
Jag får helt enkelt preparera mig med lite nässpray och så.
Jag är mycket piggare än tidigare dagar, men visst borde man väl egentligen stanna hemma fler dagar...kanske....Sånt här är verkligen svårt. När man jobbar i tandvården är det ju lite extra känslig att vara förkyld, liksom. Men om det tar 2 veckor att bli kvitt en förkylning är det nog inte många som orkar vänta. Det är i alla fall min erfarenhet av 20 yrkesverksamma år. Vi har hög andel sjuknärvaro på våra arbetsplatser i detta land.
Lystra har fått ta det mycket lugnare än hon egentligen skulle vilja under de här dagarna. Det blir en hel del bus med Silas, men det blir ju inte det där energitömmande motionspasset när jag är sjuk, precis.
Jag har ingen hundinstresserad familj, utan hundarna är i stort sett mitt jobb.
De älskar våra hundar och hjälper till när det behövs och alla var överens om att vi skulle skaffa dem, men det finns inget brinnande intresse för hundar hos någon av de andra. Sonen har allra minst intresse. Men det är roligt att Silas visar större intresse för att umgås med vår son än de andra hundarna gjort. När han öser sin kärlek över lill-husse så kan han ju liksom inte stå emot.
Jag är kanske lite hemsk, men det är inte lika roligt att ta kort på Lystra numera. Hennes päls skäms jag lite för och det faktum att hon är så omusklad och liten gör att jag ofta får kommentarer från andra hundmänniskor. Då får jag försöka förklara, men jag inser ju att hon är en av de som hämtar sig långsammast efter en valpkull. Många är ganska ok i både päls och kondition 3-4 månader efter valpningen. Nej, det går inte fort med återhämtningen, men litegrann händer nog om man titta väldigt noga. Utställningsåret 2017 ser ut att flyga iväg som en sparv, och försvinna ut över horisonten....
Men Silas håller henne aktiv i alla fall
Det blir en hel del spring, bus och brottning mellan de här två.
Inomhus är det lugnare, även om de gärna leker där också, men utomhus kommer Lystra igång ordentligt och rasar som en komplett galning
Fråga mig inte var Lystra gör i busken där bakom. Ser ut som hon kliar bakhuvudet, eller nåt...
Hon är för övrigt väldigt gosig numera. Igår när jag satt och redigerade bilderna kom hon och satte sig bredvid mig i soffan. Sen "förvandlades" hon till gelé i hela kroppen och flöt ut emot mig. Huvudet föll bakåt och hon tryckte sin kropp emot min där jag satt. Sen föll hon liksom bara ihop i min famn och stornjöt när jag kramade henne och viskade ömma ord i hennes öra.
Ja, nog är hon go, min lilla skrutta - fast hon är lite "för-löps-dryg" just nu.
Silas har svårare för det där med lugnt gos, men slänger sig upp i ansiktet för att vrålpussas typ hela tiden.
Det bästa han vet är att vara i folks ansikten. Vet inte om det har att göra med att vi tränar övningen "Godis i munnen" ovanligt ofta här hemma. Då har vi en godisbit i munnen som han själv får ta med sin egen mun. Det hör till valpkursen och handlar om tillit och relation.
Tror han älskar leken lite väl mycket, för nu spelar det ingen roll om vi har godis eller inte.
Han har en liten speciell sak för sig. När min telefon ringer blir han som tokig, för även om han är på golvet vid tillfället, så studsar han upp, rusar upp i soffan där jag sitter och överöser mig med pussar precis när jag svarar. Jag undrar var den där grejen kommer ifrån. Han kanske har fått en väldigt positiv känsla av att jag svarar i telefonen. Jag kanske låter väldigt glad och uppåt när folk ringer, jag vet inte. Men han drabbas i alla fall av akut puss-sjuka!!!
Lystra ser ut att njuta i fulla drag av leken
När valpar börjar närma sig 4 månaders ålder händer ofta något med dem. Silas har plötsligt glömt var det är man ska kissa och bajsa... Nu går han inte längre till dörren och det händer då och då att det blir olyckor inne. Minst en olycka varje dag. Och han som var så duktig.
Kanske är det för att det är mycket som händer inuti honom just nu - han har en lös tand, har kommit till halva könsmognaden och är plötsligt livrädd för både folk och hundar (utomhus, bara...)
Kanske har vi börjat slappna av lite för att han har varit ganska duktig på rumsrenheten och därmed låtit tiden gå lite för långt emellan gångerna vi tar ut honom.
Men vi bara låsas som ingenting. Torkar upp det som blir och sen tar vi ut honom för att se om det finns mer att klämma ut. Ofta gör det det och då får vi chans att berömma honom för det.
Och bekymret med hans osäkerhet har jag lite svårt att bestämma hur jag ska göra. Antingen måste vi träna extremt mycket på att han ska gå på promenaderna själv för att lära sig klara att vara själv, eller så tar jag med Lystra på promenaderna och väntar ut tiden att han ska känna sig mer säker och då kunna träna honom på att gå på solo-promenader. Jag gör just nu lite blandat. Nån gång om dagen får han gå själv, medan de lite "svårare" promenaderna får han ha med sin mamma som stöd.
När hon är med är han mycket lugnare.
Jag tycker det blir lite för många stresspåslag för honom om han ska behöva bli rädd varje gång vi går en promenad. Stresspåslag är inte bra om de kommer för ofta.
Men han är för övrigt världens gladaste kille. Så glad så det spritter om det!
Helt ljuvlig är han!
Ikväll är det dags för hundpromenad med Hundcenter igen.
Jag tänkte ta med båda hundarna då. Det är bra träning att gå tillsammans med en massa andra hundar på en lugn och trevlig promenad. Dessutom träffar man alltid en massa trevligt folk - gamla och nya vänner. Urtrevligt är det!
På söndag ska vi ha en taxkille här på inskolning. Hans husse ska operera sig i december och jag har lovat att vara dagmatte de dagarna då husse ligger på sjukhus.
Ville är världens snällaste taxkille och en jättebra förebild för lilla Silas.
Jag hoppas det funkar bra med alla hundarna så jag kan genomföra mitt uppdrag, och det är det vi ska testa på söndag.
Fastän man är sjuk så måste hundarna få röra på sig lite, och då är det väldigt skönt med egen gård.
Där finns det plats att sträcka på benen, leka, springa och ha det gott en stund. Sen är hundarna nöjda ett tag
Såhär ser lilla Lystra ut numera. Inte är hon väl ful, men jag längtar verkligen tills hon hämtat sig.
Vi ökade på fodret lite för att hon skulle ha tillräckligt för att kunna bygga muskler, men nu måste vi börja bromsa igen, för nu känns hon nästan lite tjock. Fast bara lite....
Halsbandet hon har är av paracord som jag gjort. Det har alltid varit stort, men nu när hon är så tunn så är det extra stort.
Hade sonens kompisar här en kväll i veckan och hundarna är så ljuvliga när det kommer folk hit. De är glada, vänliga och slappnar fort av. De kan hoppa och pussas, men är inte överdrivet påiga.
Man blir glad när de är så vänliga och avslappnade när det kommer folk på besök. 
Jag har tänkt på det där med hundproblem de senaste dagarna. Vi har ju alla något som vi är nöjda med hos våra hundar och annat som vi inte alls är nöjda med. Några har låg toleransnivå och får därmed ett större antal olika "upplevda problem" än de som har lite större tolerans mot hundens olika beteenden.
För min del så ligger nog min toleransnivå ganska på mitten. Men när det gäller skall så är den låg. Tyvärr har jag skaffat mig hundar som ibland får mig att försöka träna på att tolerera mer skall.
De skäller inte så mycket när det kommer någon och aldrig när de leker. Några skall vid knackning på dörren och sen är det bra, men det händer att de skäller av osäkerhet i hundmöten eller så. Sånt vill jag träna bort så gott jag kan. Okynnesskall ägnar de sig inte åt alls, tycker jag. Så de skäller inte så ofta, men jag skulle vilja att de aldrig skällde...
Dock tolererar jag att hundarna tar för sig och jag är inte så noga med att lära dem att inte hoppa mot mig och andra. Jag tycker för egen del om när både mina egna och andras hundar hoppar upp och vill ha en puss eller klapp. Andra har nolltolerans mot sånt.
Jag tror att det är viktigt att vi blir medvetna om vår egen toleransnivå i vissa fall. Kanske ligger den på en nivå som gör det nästan omöjligt att bli helt nöjd med sin hund? Kanske behöver man fundera på om man behöver tänka om. När det gäller hundskall så måste jag nog tänka om lite, för det blir lite jobbigt för mig själv annars. Jag märker att andra som har hundar låter dem skälla och ser helt oberörda ut - och ofta har de hundar som skäller mer än mina gör. Och faktum är att andras hundar stör jag mig inte särskilt mycket på att de skäller.
Bara för att jag tolererar mer skall behöver ju absolut inte betyda att jag inte ska jobba för att minska det. Men mitt fokus kanske inte ska ligga på skällandet, utan på att hunden ska känna sig trygg i hundmöten. Då blir det lättare att slappna av och jobba lugnt utan stressen man kan få när ens egen hund skäller. Sekundärt minskar skallen med all säkerhet när hunden blir tryggare.
Ja, det var lite av mina tankar just nu. Känner att jag måste jobba med mig själv i vissa avseenden, kort sagt.
Kolla, vad söta de är, mina gullungar!
Jag älskar dem så enormt mycket!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar