fredag 30 december 2016

Dubbla tänder, allergischampoo, hälsning och fyrverkerier

 Silas har haft en massa dubbla tänder de senaste veckorna. 3 av de primära hörntänderna satt kvar trots att de permanenta kommit upp. Jag har vickat och tryckt men det var bara en mjölkis som var lös. Men så igår såg jag att det bara är en enda mjölk-hörntand kvar. De andra två hade lossnat. 
Om de inte ramlar bort som de ska så kan bettutvecklingen störas och tänderna ställer sig på fel ställe.  Det är inte livshotande, men inte så kul om det påverkar meritering och avel. Men nu försöker jag ha is i magen ett tag så får vi se om den sista lossnar. Nu är den i alla fall lite lös. Förut satt den som gjuten! Bara att vicka vidare när jag får för lilla Silly
 Här ovanför ser ni bilden på en helt magisk produkt!!! 
Jag fattar inte att den inte slagit mer än den har! Allergenius hundschampoo.
Såg ett test i tidningen Hundsport LÄS HÄR där effekten av schampoot var så bra att man började tänka att det nog var psykosomatiskt, nån slags bluffrapport eller nåt skämt, kanske. I stort sett alla som testade mådde så enormt mycket bättre i sin allergi mot sina hundar.
Det bara måste jag testa, tänkte jag, och köpte ett par flaskor.
För några dagar sedan duschade jag båda hundarna och....inte vet jag....men jag känner plötsligt inte av bihålorna ett dugg!! 
Nu går jag på cortison och håller på att trappa ner. Redan när jag hade trappat ner till hälften av dosen så kände jag att bihålorna började strula igen. Nu är jag nere på en sjättedel av maxdosen. Jag hade det besvärligt ett par dagar innan schampoot kom hem med posten och jag kunde testa. Under de dagarna var jag så fruktansvärt ledsen! Tänkte att om jag är SÅ allergisk så kommer det ju aldrig att gå att ha kvar hundarna....depp är bara förnamnet....
Och jag vet ju inte vilken av alla de åtgärder jag vidtagit som ger mest effekt, men jag känner i alla fall ingenting av allergin nu!! Alltså INGENTING!
Jag ska fortsätta testa genom att duscha hundarna en gång per 1-2 veckor så får vi se vad jag tycker. Men en sak kände jag direkt - Silas luktar inte hund längre! Han är den som har starkast lukt och man har känt hans lukt när han blivit blöt. Det har jag sällan gjort med Lystra. Hon har en mildare lukt och kanske är hon därmed mindre allergiframkallande?! Jag gillar ju inte hundlukten och har varit så glad att Lystra inte luktar hund. Men så kom Silas.... SÅ skönt att det blev bättre med schampoot. Men allra skönast om det hjälper mot allergin!
Vi har ju våttorkat golven istället för att dammsuga eftersom dammsugaren sprider allergen mer än våttorkning, men det är verkligen inte lätt att få rent med mopp, tycker jag. Så nu har vi köpt nya Hepa- och S-filter till vår dammsugare. Vi har en dammsugare som faktiskt rekommenderas av Astma- och allergiförbundet, och kommer börja använda den igen. Electrolux Ultrasilencer heter den.
Jag har i början på denna vecka legat på botten av botten, för att nu ha en aning hopp igen. Det lutar åt att jag kommer kunna ha kvar hundarna OCH må bra! Tack och lov!
 Vi fick en nyårshälsning från valparnas pappa Enter. Bilden är från 2012 då han var nåt år gammal. Det är som att se Silas i framtiden! De är otroligt lika!
Goa, fina Enter!

Idag har vi varit på shoppingrunda, jag och hundarna. Vi tog en promenad och först gick vi in på Granngården och hundarna valde ut varsitt torkat köttben som de ska få när det smäller som värst på nyårsafton. Det blir första nyåret för Silas och man vet ju inte hur de kommer fixa det. Vi kommer vara hemma och ta det lugnt. Ingen av våra hundar har blivit rädda för raketer och smällare, men de har väl inte direkt tyckt att det varit mysigt, precis.
Vi får se hur de reagerar i år. Vi vidtar alla åtgärder vi kan för att de ska slippa rädslan även i framtiden. Men jag tänker på er som har hundar som är rädda. Det är ju fruktansvärt! 
Pratade med en äldre herre som hade två Australiska Terriers varav den ena är paniskt rädd. Den andra har också börjat smittas av den hunden som är livrädd. Mannen hade bäddat nere i källarförrådet för att sova där med de "medicinskt neddrogade" hundarna. Mörkt, ljuddämpat, premedicinerade hundar.....men han var ändå beredd på att de skulle sitta och skaka av skräck.
Bildresultat för fyrverkerirädd hund
Tänk, vad vi människor roar oss med konstiga saker. VARFÖR kan vi inte bara strunta i fyrverkerier? Det är ju både miljöfarligt, nedsmutsande, störande och sätter skräck i djuren. Det måste väl ändå finnas annat vi kan roa oss med? Jag är INTE ett fan av fyrverkerier. Dyrt är det också!
Jag tycker det vore bra om enbart kommuner kunde köpa och smälla av raketer. Då fick de som ville gå dit och titta och andra visste precis var de INTE ska vara om de ville slippa.
Som det är nu kan det ju smälla när som helst, var som helst.... I skrivande stund skjuter de iväg några sporadiska salvor nånstans i stan. Lystra satte sig upp och "boffade" knappt hörbart. Jag sa till henne att det var lugnt och satt lugnt kvar. Nu ligger hon ner igen.

Efter handlingen på Granngården gick vi vidare till en lågprisbutik där jag skulle köpa choklad till nyårsefterrätten. Där får inte hundar gå in, så jag band upp hundarna utanför. Jösses, vad jag är lycklig över att jag har tränat hundarna att stå uppbundna! De höll sig lugna och fick söka godis på marken under tiden. När jag kom ut igen satt de lugnt båda två och väntade. Det var massor av folk runtomkring. Duktiga, duktiga vovvarna!
Egentligen är jag inte jätteförtjust i att lämna hundarna utanför affärer eftersom det finns idioter till människor överallt. Men nu gick det väldigt fort och jag satte tilliten till mannen som satt utanför och tiggde pengar och som jag sett massor av gånger. En främmande man som jag på nåt vis ändå litade på. Ja, det låter kanske lite konstigt....
Hoppas ni får en bra helg! Vi ska som sagt ha det lugnt och mysigt här hemma hos oss.
Ungdomarna är borta och "tant och farbror Svanbäck" ska strosa omkring i mjukbrallor och bara vara. Såja, såja, inte vara avundsjuka nu. Ni kan säkert också gå omkring med mjukbrallor och jäsa om ni vill. Hihi..
Vi hörs säkert mer under helgen.

onsdag 28 december 2016

Sammanfattning av 2016

2016 lider mot sitt slut och det är dags att sammanfatta detta händelserika året.
I början på året gick det mycket tid åt att välja hanhund åt Lystra. Det var såklart uppfödaren, Lindas, kull och planer, men jag fick vara mer delaktig än de flesta andra som har en tik på bibehållen avelsrätt. Jag och Linda blev under hela resan goda vänner. Närmare än innan.
Efter att ha hälsat på några fina hanar men det inte riktigt klickat, så hittade vi störtfina Enter i Falköping. Vi åkte och hälsade på och Lystra fick träffa honom redan innan parningen var planerad. De klickade långt över förväntan. De var som gjorda för varann. Han gick igenom ögonlysningen och nu var det bara att vänta på löpet.
Det var spännande värre innan hon kom igång att löpa och jag trodde ett tag att hon hade löpt tyst för första gången och att vi hade missat hela kalaset. Men nejdå, i maj löpte hon och efter lite om och men fick vi till ett par parningar.
Mer väntan....
I juli månad kom 5 små vackra hanvalpar fram. 4 svarta och en svart/vit/grå. Tyvärr förlorade vi den minsta hanen och Lystra fick samtidigt åka in för akut kalkbrist. Ett jobbigt första dygn.
När allt började flyta så blev hon en fantastisk mamma och uppfostrade sina 4 småkillar helt perfekt.
Vilken spännande tid det blev!
Vi var så imponerade på våran Lystra. Hon mognade och var en sån fantastisk mamma
Grabbarna hörde till en ganska lugn och tystlåten kull, men inte saknades energi ändå!
Alla valparna blev tingade innan 6 veckors ålder och 3 av 4 valpar blev kvar i Lindesberg, hos vänner och hundisntruktörskolleger till mig. En flyttade till Stockholm, men vi har kontakt med dem också.
4 bra familjer! Vilken lycka!
Redan tidigt kände jag nåt alldeles speciellt för den här killen i valpkullen. Vi hade i stort sett omedelbart bestämt oss för den svart/grå/vita valpen, men redan efter ett par veckor började det vridas och mer och mer peka mot Silas.
Silas blev 8 veckor och den enda som stannade kvar hos oss.
Vi har inte ångrat det en sekund! Han är precis sådär rolig, galen, snäll, kelsjuk och speciell som vi hade önskat oss. Ibland visserligen lite mycket av det goda, men ändå...
Silas har inte haft svårt att få vänner. Han är en hänsynstagande och trevlig kille som ger tanter så mycket utrymme som de önskar. Samtidigt kan han busa som en galning med en leksugen vovve.
Stora som små - Silas har många vänner av många olika sorter och åldrar
Själv har jag haft kurser och hundpromenader på Lindesbergs Hundcenter. Att få träffa hundmänniskor och en massa underbara hundar är en ynnest! Mina hundar har samtidigt fått nya bekantskaper på promenaderna eftersom de ofta fått följa med.
Blott 4 månader gammal gick han och nästan skrapade hem allt som gick, på sin livs första hundutställning.
Han blev nämligen BIR, BIG och BIS2
Sin andra utställning blev han BIM. En skapligt bra start, måste man ändå säga!
Otur har vi också haft, för Lystra tappade mängder av muskler, började gå i passgång och det visade sig vid behandling hos hundmassören att hon hade ont. Kanske var det sviter efter valpningen? Eller från nåt annat?
Päls började hon tappa också. Och sedan började den gå av. Vi håller fortfarande på att få ordning på både smärtbilden, muskelbyggandet och pälsen och kämpar vidare.
Lystra är i alla fall pigg och glad för det mesta, så det är inte precis så hon klagar. Dock har hon det jobbigt nu när hon snart ska löpa igen. Så vi får se hur det blir med lilla Lystra framöver. Hoppas hon blir helt bra så vi kan göra allt det där som vi hade planerat!
Jag har också haft otur att bli allergisk mot mina hundar. I skrivande stund är det ovisst hur jag kommer klara det.
Men jag ger inte upp så lätt! Hundarna ska jag ha kvar! Det bara MÅSTE gå!
Så det finns en del jobbiga bitar som varit under 2016, och det finns därmed en viss "förbättringspotential" att se fram emot till 2017.
Ja, vilket år det varit!
Man måste ändå se tillbaka och glädjas över allt vi fått vara med om! Det blev ett väldigt händelserikt år!
Jag är så glad över den gåva mina hundar är för mig!
Jag hoppas att 2017 kommer bli ett av de bästa i våra liv!
GOTT NYTT ÅR

tisdag 27 december 2016

Tankar om sårbarhet

Julhelgen fortsätter sin gilla gång.
Vi har haft det väldigt lugnt och stillsamt. Jag läser min julklappsbok och njuter av den. Den heter "Resa sig stark" och är skriven av Brené Brown som är doktor i sociologi.
Ni kan se hennes otroligt välsedda klipp från TedTalk 
Inte så vanligt med såna inlägg här på bloggen, så håll till godo.
Varför la jag upp det här klippet egentligen?! Jo, för att det handlar om sårbarhet och det är precis vad jag själv har erfarit under 2016. Jag har blottat mig här på bloggen en del. Det har handlat om att jag känt mig liten när jag varit med och fött upp en kull med hundvalpar. Bara där kan man känna sig väldigt liten och ödmjuk! Det är MYCKET man kan råka göra fel. Att göra det synligt på en blogg har varit läskigt ibland. Men jag har haft bra stöd i Linda på Schalinda´s kennel.
Jag har sett hur enormt många läsare jag fått på bloggen i samband med valpkullen. Jag har ibland undrat om jag verkligen ska fortsätta skriva på bloggen om vad jag gör och vad jag tänker....
Jag har också drabbats av ödmjukhet och en känsla av utsatthet när jag fick en valp som blev livrädd för människor. Jag ska vara ärlig - jag har funderat FULLT UT på att sluta som hundinstruktör.
Jag kände skam för att jag inte klarade det 100%! Tänkte att eftersom jag fick såna problem så måste jag omedelbart sluta med hundar!
Men precis som Brené Brown pratar om i klippet så är inte sårbarhet samma sak som svaghet.
Om jag bara kan lägga undan känslan av skam i min sårbarhet, och fortsätter dela med mig av min egen litenhet, så kommer det kunna ge något. Det kan ge något till mig och förhoppningsvis också till andra.
För varför skulle jag vara felfri när ingen annan är det?
Bara för att jag bloggar om det och det blir mer synligt, så ska väl inte det hindra mig från att känna att jag måste hålla en fasad. Sårbarhet är en styrka!
Jag vill inte vara rädd för att misslyckas. Jag vill våga! ....och ibland misslyckas, men också ibland lyckas.
Jag vill strunta i kritikerna, för det är inte DE som räknas! Det som räknas är att jag vågar fortsätta.
Ja, jag säger det bara - se på klippet ovan! Det är värt att investera i 20 minuter för att se det, få en tankeställare. Känna sig starkare!
Att hålla på med hundar på ett aktivt sätt ger ofta tankar som berör det djupa inre.
Man måste ibland ifrågasätta sig själv och sina värderingar. Varför? För att vi är ansvariga för en levande varelse(och när man är med och föder upp en hel valpkull så är det många varelser och många familjers framtida familjemedlemmar man ansvarar för). Och för att denna levande varelse både har rätt att få må bra - och det är mitt ansvar. Men också för att denna levande varelse kan ställa till med skada för andra - och även det kan vara mitt ansvar som hundägare.
Och det är lätt att få en känsla av skam när det gäller hundhållning. Det finns många - jag säger MÅNGA - som kommer ifrågasätta och kommer kritisera dig i din hundhållning. Tyst eller högljutt, öppet eller dolt. Var så säker! Kritikerna finns överallt! Men det är inte kritikerna som räknas....det är att du fortsätter sträva.
Bilderna är från julafton när vi åkte skridskor samtidigt som hundarna hade skoj på isen.
Lite mysigt med en bild då man ser Lystra nästintill LE där hon är på sin älskade is, samtidigt som man ser vår skridskoåkande familj bakom.
Tillbaka till sårbarhet och otillräcklighet.
Så länge jag själv inte är fullkomlig så måste jag inse det, lägga undan skammen, göra det jag älskar och tror på, och sen bara köra. Jag kommer aldrig bli fullkomlig. Jag kommer för alltid göra fel, välja fel. Men om jag låter det bli en signal om att jag inte kan sträva eller ge råd till andra, så kommer varken jag eller någon annan kunna ge andra råd eller vägleda. Lika bra att hålla sig ödmjuk men samtidigt försöka släppa skammen. Och sen bara sträva vidare.
Några djupa tankar såhär i mellandagarna.
Hoppas ni förstår vad jag menar.
Det pågår en inre diskussion inom mig. Med 200-500 sidvisningar på den här bloggen varje dag så blir man minst sagt ödmjuk. Jag vill inte påstå att jag på nåt endaste sätt skulle vara bättre hundägare än någon annan av er där ute, bara för att jag bloggar eller är hundinstruktör. Men det kan heller inte göra att jag måste sluta skriva och blogga om hundar.
Jag hoppas innerligt att ni alla lämnar bort skammen och omfamnar sårbarheten som den styrka den faktiskt är! Tillsammans kan vi få varandra att inse att ingen av oss är perfekta, och det är det vi har gemensamt allihopa.
Samtidigt önskar jag att vi som håller på med hundar kan omfamna varandras olikhet och våra olika sätt att se på både hundhållning och hundträning, och försöka se att vi alla försöker det bästa vi kan.
Ingen är perfekt, ingen gör allt rätt. Men vi kan lära av varandra, bara vi är lite ödmjuka.
Var rädda om varandra där ute och var förlåtande - mot både andra och dig själv

måndag 26 december 2016

Annandagsträning

Sista dagen på ledigheten och jag sov toklänge!
Jag har morgonsovandets gåva och kan lätt sova på morgnarna. Hundarna sover oftast tills vi kliver upp utan att tjata. Numera sover de på nedervåningen men tar det ändå lugnt.
Blev så glad över den här bilden på Silas.
Tycker den blev så fin.
Silas var dryg på förmiddagen. Han skulle busa hela tiden och var inte stilla en sekund.
Oftast är han ganska lugn numera, men vissa dar undrar man vad det är för fel på grabben.
Idag var en sån dag. Han drygade sig med Lystra och med oss.
Så mitt på dagen tog jag med hundarna och maken samt sonen och gick till ishallen. Killarna åkte skridskor och jag tränade hundarna på grusplanen utanför. De fick turas om att stå uppbundna. Silas är inte så van, så han jagade upp sig lite. Jag höll mig nära och slängde till honom korvbitar medan jag tränade Lystra bara nån meter ifrån valpen. Jag vill ju inte att han lär sig att hetsa upp sig.
Det blev följsamhetsträning med Silas. Jag backade rakt eller krokigt och varierade tempot. Silas skulle följa efter mig precis som jag backade. Belöning fick han när han hade kontakt med mig och följde mig med koncentration. Om han tappade koncentrationen avbröt jag och gjorde nån ändring i tempo eller minskade i svårighet på nåt annat sätt.
Jag backar från början tills han lärt sig att följa mig med fokus och med rätt attityd, innan jag vänder framåt. Genom att backa håller jag koll på vad vi båda gör, det är lättare för valpen att följa koncentrerat och så kan jag lägga in sättande eller läggande och få det att fungera.
Silas har en fin följsamhet, men vi tränar lite för sällan. Han har ju världens resurser i träningen, så egentligen är det synd att jag inte lägger mer tid. Han skulle nog bli en superbra lydnadshund om jag la manken till lite. 
Lystra fick träna fotposition, men jag fick förenkla jättemycket, för hon var inte i sin bästa form.
Vi struntade till slut i fotpositionen och la istället fokus på den roligare inkallningen. Lystra älskar att träna inkallning. Dessutom blev det lite träning av höger och vänster ingång, raka sättanden framför(som i rallylydnaden) och litegrann fotgående.
Kolla, så mycket ris man kan ha på rumpan! När det är såhär blött och då det ligger så mycket lösa grenar överallt så fastnar en del i Silas päls. Vi plockade pinnar länge sedan vi kommit in.
Silas tränade idag också lite apportering och överlämningar.
Han har ett härligt föremålsintresse och är oftast duktig på att komma med grejerna till mig efter att de är hämtade.
Jag kan lova att de varit trötta sedan vi kom hem efter träningen. Vi tränade nog inte mer än en halvtimme eller kanske 45 minuter, men det tog på, vill jag lova.
Skönt om inte hundarna hittar på så mycket ofog här hemma. Silas åtminstone.
Själv har jag gjort ett paracordkoppel med matchande halsband till Silas.
Nu sitter vi och laddar för att börja jobba imorgon. Suck å pust....
Känns trist. Men är ett nödvändigt ont. Pengar måste man ha.....

söndag 25 december 2016

Julafton 2016

Min gissning är att ingen har missat, men några kanske hade velat missa, att det var julafton igår.
Vi firade en lugn och mysig julafton. Jag, maken, våra 2 ungdomar, makens syster och hennes pojkvän. Jag började dagen med en promenad med hundarna. Därefter åkte vi alla ut till en sjö för att åka skridskor där vi hade testat isen dagen innan. Det var minst 10 cm tjock is, men det såg ut som om det var vatten, för isen var nästan genomskinlig. Men den knakade inte ens trots att det var 5 personer och två hundar på den.
Hundarna fick följa med och Lystra var ute på isen hela tiden och njöt i fulla drag!
Närmast land var det lite öppet vatten, Silas tyckte det var lite småblött att gå ut, för att komma sig till själva isen.
Men vågade ett par gånger.
Men helst ville han vara bredvid mig som stod och fotade på land.
Kolla på min fina Lystra! Ser ni att hon ser annorlunda ut?
Jag blev "tvungen" att klippa henne på bakdelen, för all päls uppe på rumpan hade gått av och så stack det ut testar på sidorna. Hon såg verkligen inte klok ut! Som en skabbräv!
Så jag klippte faktiskt testarna på hela bakdelen så det skulle bli jämnare. Många som ser henne märker inget. Våra egna barn såg det inte alls. Jag var tvungen att visa dem för att de skulle se det.
Det fattar jag visserligen inte hur de inte kan se. Själv ser jag det jättetydligt.
Men så såg hon ju tunn ut över bakdelen innan också. Vi får hoppas hon hämtar sig i pälsen snart.
Silas kom sig ut på isen och sprang och lekte lite, men Lystra var heeelt galen och bara LÅG på isen i stort sett hela tiden!
De hade jättekul! Så bra att de fick bli ordentligt trötta innan de skulle vara lugna här hemma sedan.
Och lugna, det var de verkligen! De fick lite tugg när vi skulle dela ut julklapparna, och då höll de sig på sin egen kant. Annars låg de mest och sov bredvid oss
Vi har aldrig firat jul på det här viset förut. Vi har aldrig haft det så lugnt med så få människor.
Det var faktiskt supermysigt!Tomte struntade vi i. Våra barn är 17 och 18 år och tycker inte det är så roligt längre.
Julkappsöppningen gjorde vi extra lugn och tog en julkapp i taget och gick laget runt så alla fick se vad alla fick. Det var så oerhört roligt att göra så!! Vi skrattade och förundrades om vartannat.
Jättekul hade vi!
Älskade lilla Lystra.
Bara för att det var julafton så slapp hon sitt hatade täcke. Att ha det på sig funkar, men att få det trätt över huvudet är verkligen nåt av det värsta hon vet! Så på morgonens promenad var det på, men den korta stund vi åkte skrillor så slapp hon
3 av oss hade skridskor och åkte omkring och lattjade.
Jag äger inga skrillor och våra gäster hade inte med sig.
Mina stackars hundar fick inga julklappar i egentlig mening.
Stackarna! Nä, jag vet att det inte bryr sig.
De fick däremot en sån där tugg-sko som är gjord av tuggben. Den älskade de!
Senare på kvällen fick de varsitt grisöra.
Jag tror det räcker för en hund. Nåt gott att äta och att få vara med så mycket som möjligt. Det är nog det de vill allra mest.
NEJ, SILAS! INTE PÅ STENEN! Det är ju öppet vatten runtom den!!!
Fast det var inte djupt. Bara nån decimeter, så det gjorde inget att han klev i plurret
Jag fick jättebra julkappar. Flera hade jag önskat mig - en hundjacka, sportstrumpor.... Annars blev jag överraskad med en funktionströja till hundpromenaderna(jag är väldigt varmblodig), en bok och ett presentkort på ett köpcentra i Örebro som vi faktiskt är på väg till nu
Min fina Silas!
Han är så charmig!
Igår struntade jag i min hundallergi nästan helt.
Jag kramade och luktade på mina älskade hundar som jag brukar. Men jag tvättade händerna efteråt i alla fall. Och såklart sov hundarna på nedervåningen inatt.
Jag äter fortfarande cortisontabletter. Började med en stark dos på 6 tabletter Prednisolon, nu är jag nere på 3 tabletter och ska fortsätta att trappa ner.
Jag har också beställt ett specialschampoo till hundarna som jag ska testa.
Men igår försökte jag att inte tänka på det så mycket i alla fall.
Jag hoppas att ni haft en så bra julafton som möjligt. Några har kanske jobbat, några har legat sjuka, några vill inte fira jul alls men många har i alla fall gjort nåt litet tillsammans med släktingar eller vänner.
Nu ska vi till stan. Må så gott!