lördag 5 december 2015

När man saknar en vän

Nu är det 10 månader sedan Lydia fick somna in. Jag vet att det var rätt beslut, men i perioder saknar jag henne otroligt mycket. När jag ser bilder av henne så blir det värre....men ändå känns det skönt att se bilder på henne. Konstigt hur blandade känslor man har
Jag har en helt fantastiskt hund kvar här hemma som tröstar och lindrar sorgen och det är en otrolig lycka
Jag en kompis som har en fransk bulldogg som nyligen fått besked att hunden har diskbråck, precis som Lydia hade. Jag ska helt ärligt säga att även om jag så gärna vill finnas där och trösta, så river det upp en hel del känslor. Det gör att jag tänker ännu mer på Lydia, bläddrar bland gamla bilder och sörjer. Kanske är det nödvändigt....
Nu verkar det gå bättre med läkningen för den hunden än det gjorde för Lydia och det är jag såklart väldigt glad över. Oerhört glad! 
Vi har så många fina minnen tillsammans med vår Lydia och de allra bästa minnena är faktiskt från tiden då vi hade både henne och Lystra. Hundarna följde med överallt och jag har hur många fina bilder som helst. Oj, vad man är glad över bilderna nu när frallan inte finns med oss längre.
De första 8-9 månaderna gick det jättebra med hundarna och de hade så mycket kul ihop. Sen blev Lydia alltmer grinig och det blev slagsmål ofta. Det märktes tydligast när kvällen kom och hennes energi var slut. Det blev också mer när vi hade gått på promenad, vilket gjorde att jag började misstänka att hon hade ont. Jag började föra dagbok och studerade hennes rörelsemönster, vilket gjorde att jag började misstänka höftfel och tog henne till veterinär för röntgen.
Det var inte bara höftledsdysplasi, utan även spondylos samt diskbråck. Dessutom visste jag ju redan att hon hade andra fel också - troligen SLO. Nånting gjorde också att hon hade furunkulos....
Men när man ser de gamla bilderna från tiden innan hennes sjukdomstid, så ser hon så lycklig ut. De hde så roligt ihop, hundarna.
De var så vackra ihop - mitt i all sin olikhet
Här var Lystra nyss hemkommen till oss och Lydia lär henne att rulla....råkar dock rulla ÖVER henne
Bild från ett besök i Örebro
Här är fjolårets julkort. Lydia kunde göra nästan vad som helst för en godisbit. Hon var fantastisk på att samarbeta med mig. Nu när jag ser på bilden undrar jag om orsaken till att hon inte stödjer på ena bakbenet har med hennes fysiska besvär att göra.....det var nämligen så att hon ibland inte stödde på ena bakbenet pga smärtan.
....men visst var hon söt i sin lilla tomteluva <3
Faktiskt är det såna här sovbilder och mysbilder som tar tag i mitt hjärta allra mest. Att bara ha dem omkring sig var helt underbart. Det är det jag gillar bäst numera också, då jag bara har en hund. Att hon vill vara nära, nära.
Lydia fick en nytändning när Lystra kom till oss och började leka igen, vilket hon nästan helt hade slutat med. Men troligen blev hon också sjukare av det....eller åtminstone märktes det tidigare, tror jag. 
Ingen hade ett sånt rikt minspel som Lydia och bilderna på henne blev ofta väldigt speciella
Älskade tokhundar
Lydia sitter nu på vår vägg i form av en tavla och påminner oss om hennes del i familjen, om vad hon har betytt för oss och att hennes minne alltid kommer finnas hos oss. Jag har gjort en förstoring av en fantastiskt fin bild på henne som jag är så glad över.
Ta hand om era pälsklingar där ute. Man vet aldrig hur länge man får rå om varann. 
Varje dag är en gåva

5 kommentarer:

  1. Gråter så jag knappt ser tangentbordet.... jag vet exakt hur du känner <3 i alla olika situationer... ibland orkar man bara inte, orkar inte riva upp...

    Vi får leva med att en bit av våra hjärtan tagits ifrån oss... minnen, lycka, saknad & förbannelse... hela blir vi aldrig igen *någon* kommer alltid att fattas oss...

    Varm omfamnande kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena! Det betyder massor för mig att du vet precis hur det är. Att du verkligen bryr dig och har gjort hela tiden - fast vi aldrig träffats...
      Ja, visst kommer de alltid fattas oss, men tänk - nu leker kanske Lydia och Petrus sida vid sida i glada krumsprång. Helt utan ryggont eller annat som hindrar.
      De slipper lida
      Skickar en riktigt stor kram tillbaka och tackar för alla dina vänliga ord <3
      Tack!

      Radera
  2. Älskade lilla Lydia <3
    Bamsekramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vad fin hon var
      Kram tillbaka

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera