lördag 16 mars 2019

Cykelmotion

Barmark och några plussare ute. Då börjar vi om med cykelträning igen.
Hundarna är aningen skraj för cykeln men inte mer än att jag ser några små, lugnande signaler. När jag säger till Silas att gå på sidan istället för framför cykeln går det ok, men om kopplet sträcks innan så slänger han en blick på cykeln och slickar sig om munnen. Ett tydligt tecken på stresspåslag. 
Lystra håller sig snett bakom cykeln och med henne blir det sällan orsak att begränsa hennes framfart eller justera positionen. Så hon blir sällan stressad. Men hon undviker helst att vara nära cykeln när jag kopplar henne. För att hon ska slippa känna nån press så kliver jag ofta av cykeln eller böjer mig ut från cykeln när jag kopplar upp när de sprungit lösa en stund.
Silas springer mycket fortare än Lystra och eftersom jag anpassar cykelns fart efter den långsammaste hunden så hamnar ofta Silas lite framför ekipaget. Ja, och då blir det ju ibland lite situationer då jag måste bromsa honom. 
Men de är ändå jätteduktiga! Vi kan möta hundar, jag kan med ord få dem att öka/minska farten samt passera olika hinder och så  
Väl hemma är de väldigt trötta. 
Silas gillar att ligga inträngd mellan bord- och stolsben när vi är i köket 
Lystra ligger helst i hallen - ja, eller vardagsrumssoffan förstås. 
Nu jobbar vi vidare med renoveringen. Så detta var allt jag hinner blogga idag.
Tjolahopp! 

tisdag 12 mars 2019

Släppa loss

Ibland känner man bara för att flippa ur och låta galenskaper ta över hela ens väsen. 
Åtminstone verkar hundarna ha behov av galenskap  
De har förmågan att släppa hämningar helt å hållet. Om de ens har riktiga hämningar...
Tänk va gött att vara sån 
Att visa sin normala sida en kort stund.... 
Och sen bara SLÄPPA LOSS. Skaka rumpa, dansa, skrika. Tänk så befriande! 
Jag ska nog försöka göra det lite oftare. Jag har ju två fyrbenta vänner som kan lära mig. 
Den här veckan är det en massa jobb, övning med musiker, kurserna på torsdag....ja, då kanske det skulle passa lite sämre att släppa helt på hämningarna just där och då. Men sen!! Sen ska jag ta helg och släppa loss! 
Jag kanske springer omkring som ett jehu, skrattar hämningslöst och fult. Beter mig! Japp, så får det bli. 
Det gör oss gott att få vara lite onyttiga och göra nåt som inte har nån djupare mening, kanske bara för att det är skoj!
Får se vad jag hittar på. Måste klura lite på det.
Tjipp och hej! 

lördag 9 mars 2019

En sjuk vecka

 Redan andra halvan på förra veckan började jag bli sjuk. Det tog några dar innan jag fattade att jag nog måste stanna hemma och ta det lugnt.... När jag skulle ha kurs förra torsdagen sa jag till deltagarna att jag var sååå trött och undrade med en liten skämtsam gliring om de kunde hålla i kursen själva. Nu i efterhand förstår jag varför jag var så slut.
Måndag-onsdag låg jag hemma i sängen med hundarna ovanpå mig och bredvid min sida hela tiden. Tänk, vad de kan vara solidariska! Och vad de tog det lugnt. Inte ens Silas klättrade på väggarna. Han håller på att bli en mogen man.
 Fast han satt gärna på sängen och tittade ut genom fönstret.
Det här är inte vårt eget sovrum. Det är dotterns gamla, som sedan hennes flytt fungerar som gästrum. Vi började renovera förra veckan. Sen, lagom tills det var som mest jobb, så blev jag sjuk. Vi klämde in alla möbler och grejer i intilliggande rum och det är inte klokt så stökigt det blev....
Där låg jag i sängen och tittade ut över stöket och försökte vila ändå. Eller, det fanns inte energi att göra nåt ändå, så det var faktiskt inget alternativ.
 Även i vardagsrummet stod möblerna överallt!! Hu!
 Fina, fina Silas!
Han höll sig skapligt lugn ändå. Det enda som märktes var att han ville ut på baksidan av huset stup i kvarten. Så lite tråkigt hade han nog ändå.
I torsdags gick jag tillbaka till jobbet igen och på kvällen hade jag dessutom hundkurs gånger två.
Då var det "hundspråk special" som brukar vara ett populärt inslag på mina grundkurser. Allt gick superbra på valpkursen. Jag var så oerhört lycklig över min kloka Lystra som också jobbade hela kvällen. På vardagslydnadskursen var det en hund som inte vill umgås med andra och sa ifrån. Jag lär mig alltid något själv också på de där hundspråksträffarna. Den här gången lärde jag mig att om en hund visar på det sättet sin avoghet mot andra hundar så ska jag vara snabbare på att bryta. Men det gick helt ok ändå.
Jag har arbetat fram en PowerPoint som blev populär hos deltagarna. Den börjar vara ganska innehållsrik efter alla de kurser jag har jobbat med detta inslaget. 
Lystra var grym!! Men för att hon inte ska bli för trött ska jag dela på dagarna som vi har hundspråk. Hon är ju medlarhund, eller vad vi ska kalla det. Vi gör planerade släpp med hundarna två och två, ibland skickar jag in Lystra för att styra upp om det går för fort, så hon jobbar rätt bra. Men det är nog juste mot henne om hon inte behöver ha två kurser samma dag utan att vi tar det vid olika tillfällen. Det ska jag ändra på till nästa gång.
 Maken har lagt golv i veckan och jag har försökt hjälpa till korta stunder trots förkylningen.
En gammal plastmatta byttes mot parkettgolv. Det ni ser ovan är ingångarna till det rum som ska bli två rum inom kort. Öppningen till höger ska bli ett kontor och till vänster ligger vårt "föräldrasovrum". Så nu när golvet ligger kan vi snart börja slå upp väggen emellan, så det blir två rum igen. Det har det nog varit nån gång för länge sen.
 Här står vi längst inne i vårt sovrum och tittar mot det som ska bli kontoret. Det ska alltså upp en vägg där rakt fram och bilda ett litet kontor med en hel vägg med garderober.
 Samma vy igen. Dörren ni ser rakt fram mot höger är badrummets dörr.
Vi har snart bott här i 2 år och snart har vi renoverat hela huset. Kvar är badrummet och ett rum nere i källaren. Ja, och trädgården ska vi jobba mer med också. Hinner vi så blir det en ny altan i vår. Sonen tar studenten i juni och då vore det kul om vi hade ny altan och dessutom ett nytt altangolv i inglasade uterummet (som ni för övrigt ser en glimt av på bilden nedanför, utanför vårt sovrum samt med ytterligare en dörr ut från vardagsrummet. Älskar vårt uterum!! Men....det behöver ett nytt golv)
 Här ovan står vi inne i det blivande kontoret och kollar mot vårt sovrum och nu har fondtapeten kommit upp. Resten av tapeterna var restade och kommer inte förrän v 12-13 nån gång.
 Kändes bra med grönt i sovrummet. Resten av väggarna får naturfärgade sjögrästapeter, så rummet blir ganska ljust trots fondväggen. Åh, vad jag längtar tills jag kan börja pimpa med gardiner, lampor och kuddar.
Men både jag och maken är helt slut!!! Han fyllde år igår och vi hade gäster här igår kväll. Jättetrevligt, men nu känns det som energin aldrig kommer återvända till kroppen.Vi har varit och bygg-shoppat lite idag, samt valt glasögonbågar till maken.
Efter lite list-sättande så tar vi nu en vilodag. Ikväll blir det finalen på Mello och vi har varit på butiken Örebro Ost och köpt en spännande och kvalitativ ostbricka med några lyxiga marmelader till ikväll. Det ska bli gott.
Hoppas energin återkommer snart. Lite vila kanske gör susen....
När jag bytte om på jobbet igår morse ramlade ett hjärtformat ludd ner från mina kläder och jag tog det som ett kärlekstecken från ovan. Någon ville uppmuntra mig, tror jag.
Inget vanligt skräp, minsann!  Ett medmänskligt och omtänksamt skräp!
Hoppas ni får en bra kväll och en bra fortsättning på helgen. Skickar en stor, varm kram till er alla!

onsdag 6 mars 2019

Rasspecial: Bedlingtonterrier

Bedlingtonterrier
Nu kommer en rasspecial om en av mina (och hör och häpna: makens) favoritraser. Vem vet, kanske en dag att det blir en bedlis för oss. Jag skulle aldrig ha blivit intresserad om det inte var för en före detta kollega på Lindesbergs Hundcenter som har bedlington sedan ett gäng år. Vi var vid ett tillfälle hundvakter åt Idas första bedlingtontik och blev absolut sålda! Nu har Ida sin andra tik av samma ras och hon är också helt ljuvlig.
Just nu har jag också en kursdeltagare med en ljuvlig, positiv och supertrevlig hane.
ALLMÄNT
Rasen kommer från England. På1800-talet användes den vid jakt på grävling, hare och råttor. Sedan korsades whippet in vilket förändrade både utseendet och temperamentet. Det är med andra ord ingen utpräglad terrier och kan exteriört inte jämföras med dessa.
En bedlington älskar att röra på sig och det märks lång väg när man träffar en. Att springa i full galopp över stora fält, följa med på vandring i skogen och på fjället passar den perfekt. Den nöjer sig dock med vanliga promenader och samtidigt som den inte kräver väldigt mycket motion så kan den ändå hänga med på långa vandringar. I Sverige finns det ingen som använder hunden till jakt, men i England finns det en särskild rasgren som passar för detta. Däremot älskar den viltspår. Eftersom den har en smidig kropp passar den också till agility och vissa individer kan också passa till lydnad.
HÄLSA

Den som skaffar en bedlingtonterrier får troligtvis en frisk hund som kommer att finnas vid sin ägares sida i många år. Rasens medellivslängd är 13,5 år, men många hundar lever och är pigga ännu längre. 2004 blev en ”bedlis” i Storbritannien över 18 år.
Den har en rassjukdom som kallas för koppartoxicos. Hunden drabbas av en stor kopparansamling i levern. Men uppfödararbete har gett bra kontroll på sjukdomen och ingen valpköpare ska behöva få en sjuk hund. Valpens föräldrar bör vara DNA-testade och gärna också valpen. Parning kan ske mellan en anlagsfri hund och en anlagsbärare, men aldrig mellan två anlagsbärare. Hundens föräldrar bör vara DNA-testade i Sverige genom SLU, Statens Lantbruksuniversitet.

TEMPERAMENT
Bedlington terriern har haft ett rykte om sig att ha ett rysligt temperament. Förr kallades den ”ulv i fårakläder”, då den hade mycket stor skärpa. Genom ett bra uppfödararbete är idag bedlingtonterrier vänliga och sociala hundar som är trevliga familjehundar. Rasen har ett tilltalande mjukt temperament, den ska vara djärv, men kan ibland vara reserverad mot främlingar. Den gillar att koppla av inomhus och sträcker gärna ut sig i soffan. De är oftast tysta och skäller inte så mycket.
Många bedlingtonägare vittnar om att deras hundar följer dem vart de går och sällan behöver ha koppel. De håller sig helst i närheten av sin familj och är vänligt inställda både till sina artfränder och till andra djur. Dock kan de vara lite avvaktande mot människor de inte känner.
Terriergenerna visar sig kanske främst när bedlingtonterriern inte har lust att göra något. Då kan den mycket väl sätta sig på tvären och vägra, även om det inte händer så ofta. Ett bra självförtroende och stort mod är andra typiska terrierdrag. Visst har rasen ett humör, men den har ganska hög irritationströskel och blir sällan arg, något som är ett arv från vinthunden.
Till sitt sätt är ”bedlisen” vänlig och tillgiven. Inomhus varvar den snabbt ner och har inga svårigheter att koppla av. Gärna i soffhörnet med någon familjemedlem, för en bedlingtonterrier tycker om närhet och tackar inte nej till att rulla ihop sig i mattes eller husses knä.
UTSEENDE
Rasen har ett speciellt utseende, den liknar mer en vinthund än en terrier. Den silkeslena hättan på huvudet brukar också väcka uppmärksamhet. Den har sitt syfte. Från början användes rasen ofta till grytjakt och då skyddade pälsen på huvudet samt tofsarna på öronen hunden mot angrepp från djuret i grytet. Bedlington terriern är en mellanstor hund, runt ca 41 cm i mankhöjd, vikten är ca 8-10 kg. Färgen kallas blå, sand- eller leverfärgad med eller utan tan tecken och syftar till färgen på huden i första hand. Den yttre pälsen på en vuxen bedlington än vit.

PÄLSVÅRD
Pälsen bör borstas och kammas minst en gång i veckan och pälsen bör klippas var 6-8:e vecka. Ska hunden delta på utställning bör den klippas oftare. Öronen måste som regel plockas på hår. Men i gengäld fäller den inte. Den kan badas ofta. Pälsen känns mjuk och fräsch. Många allergiker klarar rasen och pälsen utan problem. I gengäld för ett relativt omfattande arbete med pälsen så fäller hunden inte ett strå, och det är mycket värt. Många ägare av rasen lär sig vardagsklippning själv men går regelbundet till någon som är van att klippa rasen, ofta uppfödare.
Hunden luktar inte "hund" och den har inte fet päls eller det "mjäll" som hittas hos vissa andra raser.

SLUTORD
Med lite sunt förnuft i valpens uppfostran blir en den en trevlig och glad familjehund som inte vaktar hemmet speciellt mycket. Oftast fungerar det mycket bra att ha flera individer i samma hem.
Vad det beror på att den här trevliga rasen inte fått större genomslag i Sverige är svårt att säga. Kanske har den speciella klippningen med saken att göra.

söndag 3 mars 2019

Till minne av Lady och Lydia

Nu har våra 4 senaste hundar fått plats på bloggen. Ni hittar dem till höger i webbversionen med namn och bild.
Vi hade otur med de hundar som ni kommer se här i inlägget. De fick tyvärr båda två leva alldeles för korta liv och det var en enorm påfrestning för oss att på så kort tid förlora två hundar. Men det känns roligt att få ge dem ett eget inlägg och en egen plats här i bloggen. De är ändå en del av vår familjs historia.
 Lydia var vår franska bulldogg som Lystra växte upp ihop med och Lystra blev stundom hårt uppfostrad av henne. Lydia drabbades tidigt av flera olika sjukdomar, den ena allvarligare än den andra, och fick sluta sina dagar innan hon ens hade fyllt 3 år. Hon var en härlig hund med stor personlighet och som var superföljsam och lyckades bra på rallylydnadstävlingarna (synd att inte matte lyckades lika bra, för annars hade hon snabbt kunnat avancera)
Lydia var med i början av min hundinstruktörsutbildning men sedan fick hon diskbråck och kunde inte längre följa med på saker. Hon har lärt mig hur det är att leva med en tjurig hundras som har egna idéer om allt möjligt, men hon var också oerhört charmig och hade en massa roliga påhitt de dagar hon mådde lite bättre.
Lydia har också lärt mig hur sjukdom och smärta kan påverka en hunds beteende och jag har också lärt mig läsa lite mer svårlästa hundar mer. Det är ändå en enorm skillnad på hundspråk mellan en bulldogg och en vallhund.
När Lydia var 1,5 år och redan hade hunnit få ett par olika, allvarliga sjukdomar och hennes sista halvår kastades vi mellan hopp och förtvivlan. Den dagen då jag beslutade att hon skulle få somna in från sitt lidande hade jag gråtit i ett halvår, mer eller mindre. Erfarenheten av att ha behövt besluta att avsluta två hundliv inom loppet av ett par år var enormt smärtsam och inget jag nånsin mer vill behöva göra.
Men Lydia kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan och hon nämns på varenda kurs jag håller, för hon lärde mig så mycket.
Lady kom in i våra liv för snart 10 år sedan och blev den hund som väckte det enorma hundintresset hos mig. Hon kom till oss som omplacering som 6 månader gammal valp och hade då många rädslor och stor stress inom sig. Hon köptes av oss precis som man aldrig ska köpa en hund - för 1500:- på en parkering utan att få möjlighet att träffa föräldrarna och få se uppväxtmiljön. Vi tänkte att vi gjorde en välgärning...I efterhand så såg vi att vi bara närde en oseriös hundförsäljare som gjorde pengar på att köpa och sälja hundar och som dessutom inte var snäll mot dem.
Hon var rädd för män och vissa saker i omgivningen.
Hon var oerhört smart och tvingade mig att klura lite extra på aktiveringen. Vi hade ett aktiveringsspel där godiset lades under små lock. Den nöten knäckte Lady på nån minut och då bestämde jag mig för att lära henne lägga tillbaka locken på brädan för att få sin belöning. Det tog kanske två träningstillfällen för henne att knäcka. Oerhört smart var hon, och väldigt samarbetsvillig.
Lady blev bättre och bättre rent socialt, men när hon löpte första gången som ettåring så tog stressen över totalt och det gick inte lita på henne omkring okända människor. Eftersom hon mådde så dåligt i den helt vanliga miljön så fick hon somna in alldeles för tidigt. Vi hade Lady i ett år innan vi insåg att vi måste tänka på människors säkerhet också.
Lady var en blandning mellan schäfer/dalmatiner/rottweiler. En lite smått kaotisk blandning och med en oplanerad avel som inte borde skett. Vi tror att hon blivit illa behandlad och vi misstänker att hon hade dåliga genetiska förutsättningar. Veterinären som vi pratade med i slutet hade träffat Lady redan första tiden hos oss och han trodde inte vi skulle klara henne så länge som vi faktiskt gjorde, för hon var den räddaste valp han nånsin träffat vid första vaccinationen.

Tänk, vad våra hundar ändå sätter spår i våra liv. Vi har haft fler hundar under våra liv, både jag och maken, och även dessa har satt en del spår.
Jag vill med detta inlägg hedra minnet av dessa underbara, hopplösa men så enormt älskade hundar och låta deras minne värma oss. Tack Lady och Lystra! Tack för allt ni gett oss!